Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?

Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

För övrigt anser jag att den svenska filmindustrin bör förgöras

Jag noterar att det är trendigt att försöka sätta dit sådana som mig (dvs folk under 30) i dyra civilrättsliga mål igen. Dyrt som i miljontals kronor i skadestånd, dvs dyrt som i mer pengar än jag och min familj sett under flera generationers tid.

Det är onekligen trevligt att bli bekräftad. Det är inte varje dag en blir påmind om att en kan ruinera en hel bransch genom att glömma bort att stänga av datorn ibland. Högeffektiv slacktivism är min favoritaktivism.

Denna gång använder de en intressant fras. Denna fras är "skada på filmens anseende". Vilket, onekligen, är en ordalydelse som öppnar för många läsningar. En sådan är att det inte går att kontrollera kvaliteten på filerna som fildelas och skärmarna som fildelar, och att det därmed i teorin är möjligt att spela upp en högupplöst film på en lågupplöst skärm. Vilket på något sätt skadar filmens anseende.

Det är inte en intressant läsning, eftersom ingen skulle säga att Citizen Kane är en dålig film bara för att den råkar finnas inspelad på en kass VHS-kassett någonstans. Gott anseende och god filmkvalitet finns bortom det enstaka exemplaret.

En mycket intressantare läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande av filmens anseende att över huvud taget se filmen, och inse att den är (för att uttrycka det milt) motsatsen till Citizen Kane. Det vill säga en film som vare sig behöver ses om eller på något annat vis engageras i, vare sig emotionellt eller ekonomiskt.

En annan intressant läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande med en väl(ut)bildad befolkning som kan se skillnad på kvalitet och massproducerad dussinvara. Särskilt om den ekonomiska grunden för ens massproducerade dussinfilmer är att folk inte kan se skillnad på kvalitet och dussinvara, och en bildad kritik av filmerna i fråga ger vid handen att det är just dussinvaror vi har att göra med. Det vore, utan vidare, ett bakslag för anseendet. Och det framtida seendet.

I övrigt ställer jag mig frågande till hur de som eventuellt fälls för fildelning ska kunna lägga pengar på film igen. Det tog min familj åtskilliga generationer att nå upp ens till den första miljonen, och det är inte orimligt att anta att det finns ett begränsat antal miljonärer i landet. Om allt fler blir dömda till miljonskadestånd, så finns det i längden allt färre som kan lägga pengar på film, vilket underminerar marknaden för nya aktörer.

Särskilt om dessa aktörer själva blir dömda till miljonskadestånd i sina försök att skaffa sig en välrundad allmänbildning genom att se så många filmer som möjligt.

Månne finns det intressanta läsningar av orden "skada på den svenska filmindustrins anseende" inbakade i detta. -

Bygg din egen filterbubbla i åtta enkla steg

1. Skapa din egen sociala verklighet. Skär ner kontaktytorna mellan bubblans invånare och resten av världen, och gör det på ett sådant sätt att den huvudsakliga sociala kontakten sker mellan invånarna. Ge dessutom invånarna ett eget språk och en egen världsbild att diskutera utifrån. Ju säregnare detta språk och denna världsbild är, desto bättre.

2. Skapa en in- och en utgrupp. Påminn invånarna om att de besitter en speciell kunskap som ingen annan besitter, och att denna kunskap förpliktigar dem att agera på ett visst specifikt sätt. Skapa starka normer som utesluter de som avviker från detta sätt, och därmed förstärker fortsatt önskat agerande. Uppställ avvikare och icke-invånare som okunniga och oönskade, och ta varje tillfälle i akt att påminna om ingruppens dygd och utgruppens vanart.

3. Ställ succesivt högre krav på invånarnas deltagande. Börja smått, och öka sedan sakta men säkert. Alla är villiga att göra någonting litet för den goda sakens skull, och när de väl gjort det är steget inte stort att göra det igen. Eller någonting lite större. En sak leder till en annan, och innan någon vet ordet av så är invånarnas vardag uppfylld av att göra saker för den goda sakens skull. Små saker leder till stora saker, och när den ackumulerade mängden investerad tid och energi (och eventuellt pengar) är tillräckligt stor, är det svårt att backa ur.

4. Skapa en mytologi kring ledarskapet. De som är tongivande inom bubblan är inte bara tongivande. De är tongivande av en anledning. Skapa berättelser om deras dygder, bedrifter och tidigare erfarenheter. Befäst deras tonvikt och legitimitet. Låt invånarna berätta dessa berättelser för varandra, och hindra dem inte från att kontinuerligt förbättra berättelserna under berättandets gång.

5. Sänd ut initierade invånare att konvertera massorna. Låt dem predika den speciella kunskap som finns i bubblan. Låt dem utstå det spott och spe som följer från att försöka kommunicera med icke-initierade med den initierade vokabulären. Förstärk den egna sociala verkligheten genom kontinuerliga negativa möten med en oförstående omvärld. Stärk ingruppen genom att låta den utgöra stödgrupp efter starka negativa händelser - det är gruppen mot världen. Ju negativare omvärlden reagerar, desto starkare blir bubblan.

6. Distrahera invånarna från oönskade tankar. Håll dem sysselsatta med ständiga aktiviteter, ständiga konflikter, ständigt ständigt. Genom att säkerställa att det alltid är någonting i görningen, någonting nytt att sätta sig in i, någonting som är både på gång och i behov av omedelbar reaktion, hålls oönskade tankegångar och kritiska röster borta. Distrahera länge nog, och bubblan blir ett evigt nu, där varje nästkommande steg är en naturlig fortsättning av det föregående.

7. Påminn ständigt om en stundande ljus framtid. Allting kan bli bättre, men bara om aktiviteten fortgår. Vi rör oss ständigt mot framtiden. Framtiden är inom räckhåll. Allt vi behöver är en lite större bubbla, lite mer pengar, lite mer oomph. Vi kan om vi vill! Framåt!

8. Påminn ständigt om en stundande mörk framtid. Allting kan bli värre. Hotet är ständigt närvarande. Det närmar sig med obeveklig obönhörlighet. Enbart ingruppens speciella kunskaper och aktiviteter kan förhindra mörkrets ankomst. Vi måste, alltså kan vi! Vi kan, alltså måste vi! Fortsätt!

-----

Det är inte helt svårt att bygga sig en egen filterbubbla. Det är dessutom inte helt nytt. De åtta enkla stegen ovan är hämtade från en bok publicerad 1992, vars exempel och material är hämtade från tidigare årtionden och bokstavligen årtusenden. Det fenomen som getts det nya namnet "filterbubbla" har diskuterats flitigt genom åren, och den som vågar släppa hypen kommer hitta mycket matnyttigt i äldre tiders visdom.

Boken i fråga är Age of propaganda, skriven av Anthony Pratkanis och Elliot Aaronson. Kapitlet detta inlägg baserar sig på har rubriken How to become a cult leader.

Det manar onekligen till eftertanke.

Är Sverigedemokraterna dumma i huvudet?

Vi kan utgå från att Sverigedemokraterna är en av två saker. Antingen så är de dumma i huvudet, eller så är de det inte. Båda alternativen är möjliga, och bägge har konsekvenser för hur vi ser partiets agerande. Å ena sidan är mycket förklarat av att de eventuellt är dumma i huvudet; å andra sidan framstår saker i ett annat ljus om de inte är det.

Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna står bakom sidan Avpixlat. Det är lika allmänt känt att denna sida är ett tillhåll för en oförblommerad rasism och en grogrund för ökad radikalisering hos dess läsare. Det är närmast en offentlig handling att syftet med sidan är att utgöra en propagandakanal som värvar och stärker personers knytning till xenofoba ideologier.

Detta aktualiserar frågan om Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Å ena sidan kan det vara så att de vet precis vad de gör när de står bakom denna sida, och gör det i full visshet om vad de gör. Det vill säga att de inte är dumma i huvudet, och medvetet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Å andra sidan kan det också vara så att de inte vet vad de gör, och av ren dumhet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Vilket är ett fenomenalt dumt misstag att göra, och ett ännu dummare misstag att fortsätta göra när en blir informerad om att det är ett dumt misstag att göra. Särskilt i ljuset av partiets berömda nolltoleranspolicy.

Å ena sidan kan det vara så att Sverigedemokraterna medvetet driver Avpixlat, och i sådana fall behöver de stå till svars för detta. Å andra sidan kan det vara så att de är dumma i huvudet och inte vet vad de gör, och i sådana fall behöver de stå till svars även för detta.

Det är bara att välja.

Att bedriva religionskritik

Den gode Rothstein skrev häromsistens en debattartikel som gavs rubriken ""Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle"". Vilket onekligen är huvudtesen i artikeln, och det huvudargument som anförs för denna är att det finns statistiskt underlag att luta sig på. Ett huvudargument som skulle behöva utvecklas en smula, men det är trots allt en debattartikel, med begränsad plats och så vidare.

Den gode Bengtson skrev ett svar till denna debattartikel, med rubriken "Religion finns inte i allmänhet!". Huvudpoängen är att begreppet "religion" är ungefär lika brett som Atlanten, och att det därmed är svårt att använda det för att dra slutsatser om vare sig det ena eller det andra. Därmed inte sagt att det inte går att dra slutsatser om religion och religiösa frågor, men en behöver snäva in sig och bli specifikare i vad en avser när en försöker göra dessa slutsatser.

Eller, för att dra till med ett eget exempel: både fotboll och Starcraft är sporter. Det finns likheter mellan dem. Det finns också skillnader, och dessa skillnader är av sådan natur att det som gäller för Starcraft inte nödvändigtvis gäller även för fotboll, och vice versa. Det går förvisso att föra resonemang om sport i allmänhet, men det underlättar för alla inblandade att förtydliga huruvida en tänker på Starcraft, fotboll eller någon annan sport i sitt resonerande.

Jag vill härmed, i förebyggande syfte, be om ursäkt till eventuella läsare som hyser starka religiösa känslor kring sport. Det är inte min avsikt att göra er mer än måttligt upprörda.

Vi lever i en tid där många är engagerade i religionskritik. Eller, rättare, vad de tror vara religionskritik. Specifikt då gentemot islam, som av outgrundlig anledning anses behöva kritiseras mer än andra religioner. "Man måste få kritisera islam!" är ett uttryck som upprepats många gånger, och det går inte att förneka att känslorna kring detta är både starka och genuina.

Men förstår de vad de menar när de använder ordet "religionskritik"?

Som vi sett ovan så är begreppet "religion" både brett och otympligt, och vi behöver inte säga mer om det. Däremot behöver vi säga mer om begreppet "kritik", eftersom det är ett av de minst förstådda begreppen i vår samtid.

Att vråla "ISLAM ÄR EN JÄVLA SKITRELIGION SOM INTE HÖR HEMMA HÄR" är inte att idka kritik. Det är bara ohyfsat, ovårdat och ohemult. Likväl är det detta många menar när de säger att de måste få kritisera islam. Jag vill inte säga att de är ohyfsade, ovårdade och ohemula, men de har fel.

Kritik är någonting som tar tid. Och plats. Bokstavligen. Att kritisera någonting består i att analysera detta någonting (helst i detalj), att relatera detta någonting till någonting annat (som helst också ska vara analyserat i detalj), och att efter allt detta beskriva de likheter, skillnader och beröringspunkter som finns mellan dessa. Allt detta ska göras på ett sådant sätt att alla steg kan förstås av ens eventuella läsare, som efter avklarad läsning förstår både analysen och det som analyserats. Tyngdpunkten ligger inte vid att finna fel och brister, utan vid att förmedla en förståelse för det som kritiserats - inklusive dess fel och brister.

Vilket, utan att gå in allt för mycket i detalj, tar väldigt många ord i anspråk. Kritik och förståelse låter sig inte göras i en handvändning.

Den som till äventyrs vill kritisera islam har onekligen en utmaning framför sig. Först måste de sätta sig in i islam, dess kontext, dess grundvärderingar och dess vardagsnära praktiker. Därefter måste de sätta sig ner och formulera ett sammanhängande ramverk att jämföra denna hårt vunna förståelse med. Och därefter återstår det hårda arbetet att utföra denna jämförelse, och att formulera den på ett sådant sätt att ens förståelse för islam, ens ramverk och ens slutsatser förmedlas till läsaren.

Det vore inte helt orättvist att påstå att de som driver frågan om att de måste få kritisera islam inte riktigt har detta i åtanke. Det de avser är inte kritik. De avser någonting helt annat.

Men om du träffar någon som driver denna fråga, så kan du ge dem en länk till det här inlägget. Så att de får en sportslig chans att förklara vad de egentligen menar.

Befria dig från intelligensen

Den gode Opassande skrev ett inlägg om intelligens häromsistens, vilket genererade en hel del respons. Vilket är förståeligt, eftersom många tar begreppet "intelligens" personligt. Och det som tas personligt, tas även som en ursäkt/anledning till interaktion. Månne inte alltid intelligent interaktion, men interaktion likväl.

Alla har någon uppfattning om vad intelligens är, men det är vanligtvis en väldigt magkänslig uppfattning. Det vill säga, det är en intuitiv uppfattning som gör en illa till mods om någon ifrågasätter den. Det är personligt, i ordets många betydelser.

En uppfattning om vad intelligens är, är att det är förmågan att lösa problem. Vilket är vad IQ-test försöker mäta, genom att testa någons förmåga att lösa många problem av liknande slag. Olika människor klarar sig olika bra på dessa test, och det är logiskt att de som klarar sig bättre är intelligentare än de som klarar sig sämre. De kan trots allt lösa fler problem.

Problemet är förstås att det är fullt möjligt att få alla rätt på ett IQ-test, samtidigt som en är fullt inkapabel att fungera i sociala sammanhang. Det finns ett något kontroversiellt begrepp för sådana människor: idiot savant. "Idiot" betyder vad du tror det betyder, och "savant" betyder motsatsen. Tillsammans betyder de "dumsmart", vilket också är problemet med IQ-test och den intelligens de mäter. Det går att vara både intelligent och ointelligent samtidigt, och däri ligger problematiken.

En annan uppfattning om intelligens är att det handlar om förmågan att få saker gjorda mer generellt. Det vill säga att någon inte bara kan rotera 3D-föremål för sitt inre öga, utan även kan navigera svåra sociala situationer och agera framgångsrikt i dem. Ett mer generellt intelligensbegrepp, således.

Problemet här är att det inte är helt svårt att konstruera sociala situationer där det inte krävs allt för stor personlig förmåga att få saker gjorda. Det räcker med att föreställa sig någon vars föräldrar är hypereffektiva och hyperbeskyddande, och som gör allt i sin makt för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Det ligger måhända någon form av intelligens i att inse att det går att be dem om hjälp att få saker gjorda, men det är inte direkt den personliga intelligens många tänker sig. Det är den sociala situationen som får saker att hända, inte individen.

En tredje uppfattning om intelligens är att det handlar om att ha läst många böcker. Akademiker diggar den här uppfattningen, eftersom de läst många böcker. Tanken är att den som tagit del av många framställningar av många tankar har större tillgång till resurser att tänka nya tankar, vilket är en fördel gentemot den som inte har det.

Problemet är att detta inte enbart fungerar på böcker. Det fungerar på många saker där långvarig användning ger insikter i hur dessa saker fungerar. Den som spelar mycket gitarr blir fenomenal på att spela gitarr, men vi säger inte att folk blir intelligenta om de gör det, trots att de lärt sig saker om gitarrspel som vi vanliga dödliga inte förstår. Det blir märkligt om samma process som sägs generera intelligens i ett fall (långvarigt bokläsande) inte genererar intelligens i ett annat (långvarigt gitarrspelande). Antingen fungerar processen, eller så gör den det inte.

Hur en än vrider och vänder på intelligensbegreppet, så hamnar en i svårigheter. Det vill mäta någon slags personlig förmåga att lösa problem eller få saker gjorda, men krockar ständigt med det mänskliga tillståndet. Som individer befinner vi oss alltid i ett socialt sammanhang, och som individer i sociala sammanhang kan vi alltid mobilisera andra individer för att lösa våra problem eller få saker gjorda. Vi kan samarbeta och göra saker tillsammans som vi inte hade klarat av på egen hand. Oavsett om vi är intelligenta eller ointelligena, smarta eller dumma, så kan vi alltid be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt på egen hand.

Det är inte helt dumt att bli intelligensbefriad lite då och då.