Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män tappar förståndet så fort de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att få bukt på the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

En offentlig hammare söker spik

Den gode Maria Abrahamsson är oroad över offentlighetsprincipen. Den används. I det fall hen specifikt skriver om används den in absurdum, så pass att det krävs att extra personal anställs för att tillgodose dess överanvändning. Alla dokument som kan utkrävas utkrävs, och sen några till bara för att se ifall det går. Och/eller för att, som det framställs, terrorisera kommunen och dess anställda.

Ordet "okynnesbegär" används.

Abrahamsson föreslår att en nödvärnsparagraf införs, för att råda bot på problematiken att rättigheter används in absurdum. Vilket är en sensibel lösning när lösningen måste vara lagstiftning - det förändrar ingenting i sak, och kan utformas för att handla om mycket specifika former av absurditeter. Om lösningen måste bestå i en lagändring, så är det en bättre ändring än många andra.

Men lösningen måste inte bestå av lagstiftning. Den skulle i stället kunna bestå av någonting annat.

Till exempel fildelning.

Om vi tänker närmare på saken, så är fildelning den perfekta lösningen på problemet. Se bara vad problemet består i: det krävs alldeles för mycket arbetskraft att distribuera information genom befintliga kanaler. Papper måste hittas, sorteras, kopieras, frankeras, postas, - det är ett gissel rakt igenom. Om det handlat om filer i stället för papper, så hade det inte krävts mer än en server som står pall, och en sökmotor som är finkänslig nog att sortera fram det som är aktuellt i sammanhanget.

Servrar och sökmotorer finns. De behöver inte uppfinnas på nytt, utan kan anpassas för att lösa den samtida problematiken. Utan att förändra lagstiftningen.

För den som till äventyrs vill ha allt som någonsin dokumenterats, så är det inget stort projekt att lägga upp en torrent som innehåller just detta. Det finns en rik och levande tradition av att göra sådana saker, och det är ett slöseri att inte använda denna i offentlighetens tjänst.

Det sägs ibland att om det enda verktyg en har är en hammare, så ser varje problem ut som en spik. Om problemet är att offentlig information krävs ut in absurdum, så är det frestande att drämma till denna spik. Men lagstiftning, liksom hammare, är trubbiga instrument, och borde bara användas när de verkligen behövs.

Vi har löst problemet med hur stora mängder information kan flyttas från plats till plats. Det är milt trubbigt att inte använda lösningen när den väl står till buds.

När det gäller problemet med medborgare som avskyr sin kommun så pass att de tar till varje lagligt medel för att terrorisera den - tja. Det är inte ett problem med offentlighetsprincipen. Det är snarare ett demokratiskt problem, och bör behandlas därefter. -