Integritet utan feminism

När det gäller teknik och teknologi är allt möjligt. Det finns inga gränser, och de gränser som finns är i full färd med att överskridas. Framtiden är synonym med framsteg, och framåt är den riktning vartåt allt färdas.

Allt är möjligt. Åka till månen? Yep. Kartlägga samtliga gener i människans genom? Yep. Bygga globala kommunikationsnät som möjliggör för personer att prata med varandra var de än befinner sig? Yep.

Ordna en mild förbättring i sociala villkor för en marginaliserad grupp i samhället?

Njaei alltså det är dyrt och komplicerat och många faktorer och svårt och du vet vi har egentligen inte teknik för sådant och -

Det finns gränser för hur mycket som kan göras med framtidens teknologi. Tydligen. Och än fler gränser när det gäller samtidens teknologi - det som i mångt och mycket är framtidens teknologi, nu när tiden sprungit ikapp oss.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

För den som spenderat sin tid i framstegstankens frontgarde är detta en obegriplighet. Allt är ju möjligt. Omöjligheter överstigs dagligen. Nya rön strömmar ständigt in. Framtiden ligger inte bara runt hörnet - våra bästa (och bäst betalda) ingenjörer arbetar med dess prototypversioner. Det enda som behövs är mer framåt och mer tid. Sedan är alla samtidens problem lösta.

Förutom de problem som inte blir lösta.

Det finns problem med sexism. De är inte subtila, de är inte svåra att förstå, och de är inte nya. De är inte heller möjliga att reducera till tekniska lösningar, och det är förenat med katastrof att försöka lösa dem enbart med sådana.

För att ta ett samtida exempel: nakenbilder som läcks. Och där den avbildade blir tillsagd att denne får skylla sig själv eftersom bilderna inte hanterades med det tekniska kunnande som krävs för att säkra dem för läckage. Där reaktionen på bildernas plötsliga spridning inte är "well, den som läckte dem är ett miffo", utan "wow, vad dålig du är som låter ditt personliga varumärke förstöras så."

Det är inte teknologin som är lösningen. Inte heller problemet, strängt taget.

Sexism är teknikneutralt.

Ett annat exempel på samma fenomen är våldtäkter, där den våldtagna blir utfrågad i detalj om vad denne hade för kläder på sig när brottet hände. Där andemeningen är att den som klär sig fel (använder teknologin fel) får skylla sig själv när någon annan kränker dem. Där det felaktiga bruket - och än mer det medvetna felaktiga bruket - av klädmediet är tillräckligt för att göra någon rättslös. Tillräckligt för att göra någon annans brist på fungerande empati både förståeligt och rättfärdigat.

Det är i det här läget någon brukar komma och säga någonting i stil med: lämna dörren öppen och tjuvarna kommer att flockas. Skyll dig själv. Var inte en sån n00b.

Ansvaret för att upprätthålla sin integritet är, för att uttrycka det milt, snedfördelat.

Det blir värre när en persons karaktär sätts i fråga. Det krävs inte mycket för att både det ena och det andra ska vara rättfärdigat. Är någon en slampa? En hora? En bimbo? - wham, det är fritt fram, fältet är öppet.

Hen får skylla sig själv att hen är människa på fel sätt.

Nu brukar någon invända att de som är människa på "rätt" sätt respekteras. Vilket är en märklig invändning. Det är också en dålig invändning, givet det som tidigare sagts om integritetens ansvarsfördelning: dörren står alltid på glänt för den som har en tillräckligt stor kofot. Och hotet om att använda denna kofot (i vilken form det än må vara, läckta nakenbilder en form bland andra) är ständigt närvarande. Det kallas inte hora-madonna för inte.

Sexism är teknikneutralt. Att utmåla det som ett tekniskt problem med en teknisk lösning är, tekniskt sett, en del av problemet. Inte minst eftersom det antyder att integritet är någonting som bara är dygdiga människor till handa. De andra, förkastade, räknas inte, och får skylla sig själva att de inte tog chansen att göra rätt när de hade den.

Fast å andra sidan.

Det är onekligen väldigt mycket enklare att utmåla integritet som någonting tekniskt. Med tillräckligt mycket framåt och tillräckligt mycket tid så kommer problematiken att lösa sig själv, precis som så många andra gränslösa saker.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

Hur du finner guldfiskarna ibland oss

Alice Bah Kuhnke har blivit minister. De flesta av er känner förmodligen igen namnet från Disneyklubben (såvida ni inte är yngre än jag, och mest känner igen det från att folk säger att de känner igen det från Disneyklubben).

Att påpeka att hen är känd från Disneyklubben är en naturlig reaktion. Det var ett populärt program, och ganska precis alla som var antingen förälder eller barn när programmet sändes såg det. Alla var där. Kändisfaktorn är brutal.

Som första intryck efter att inte ha hört namnet på evigheter är det en självklarhet att göra kopplingen. Det är så hjärnan fungerar. Den söker kopplingar mellan saker. Om en bara vet två saker om någonting, så är det dessa två saker som kopplas ihop. Även om det är två ytliga saker som egentligen inte säger så mycket om någonting alls i den lite större bilden.

Det är okej att ha första intryck. Ha dem om många saker.

Det finns dock en gräns för hur länge en får ha samma första intryck om någonting. Hur länge en får gå omkring och koppla ihop de där två första fragmenten. Första intryck har ett bäst före-datum, och tenderar att gå ut när det andra, tredje, fjärde och femte intrycket passerat revy.

Att utbrista att vår nya ungdomsminister är känd från Disneyklubben är okey första gången en hör det. Det är inte okey femte gången, och särskilt inte om det samtidigt också är femte gången en hör att hen bland annat suttit som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, och på det stora hela hunnit med en hel del under de senaste decennierna.

Det finns en gräns för hur länge en inte får ta in information. Och det finns en gräns för hur länge en får agera som om en inte tagit in denna information.

Det är inte okey att vara medvetet trög.

Now, jag behöver nog inte säga att det finns folk som är medvetet tröga. Och att det finns folk som är strategiskt medvetet tröga, som aktivt vägrar röra sig längre än första intrycket, och för evigt förblir i ett tillstånd av nyhetens behag.

Du kommer kunna märka det när det gäller vår nye kultur- och demokratiminister. Du kommer även kunna märka det när det gäller ett stort antal andra saker. Inte bara hen.

Njut av de första intrycken medan de varar. -

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Jag tyar inte detta Pippispråk!

Om du använt en internetansluten mackapär de senaste dagarna, så har du förmodligen nåtts av nyheten att Pippi Långstrump blivit redigerad. Inte enormt, utan mestadels för att rensa bort vissa kvarvarande rasistiska språkligheter som gick för sig för några årtionden sedan. Det är inte helt självklart att använda ord som "negerkung" längre, och det är inte heller helt självklart att dagens unga ska behöva lära sådana ord när de läser om subversiva unga flickor.

Det går trots allt utmärkt att sätta sig upp mot den rådande ordningen utan att för den skull vara rasist.

Reaktionerna på denna redigering lät inte vänta på sig. Det svenska kulturarvet är hotat, hävdas det. Kulturrelativismen har gått för långt, hävdas det också. Viktiga kulturella värden står på spel, dristar sig vissa att påstå. Helt plötsligt blir väldigt många väldigt engagerade i att bevara dessa sagor i någon slags originalform, för att bevara Sverige svenskt. Förändringen hotar oss alla, åtminstone alla oss svenskar.

Denna plötsliga vurm för kulturarvet är väldigt spontan och selektiv. Dels är detta en av de få gånger den faktiskt tar sig uttryck, och dels så har det varit väldigt tyst på den konserverande fronten i övrigt. (Förutom möjligen när det gäller negerbollar.) Det är inte utan att en undrar var dessa värderingar hade varit om Pippi inte redigerats.

För att ta ett exempel på när kulturarvets bevarande varit en ickefråga, så kan vi ta fenomenet att många ort- och platsnamn är brutalt obegripliga för samtiden. "Likstammen", exempelvis, läses av moderna svenskar som de två orden "lik" och "stam" i en något makaber kombination, och spekulationer om vem som dog vid vilket träd låter inte vänta på sig.

Att namnet är en kombination av orden "likst" (bäst) och stam (sjö) är svårt att utläsa retroaktivt. Dels för att det inte alltid är uppenbart varför just denna sjö är den bästa av sjöar, men än mer för att de dialekter som använder ordet "likst" är nästintill utdöda och odokumenterade.

Detsamma gäller för andra obegripliga ortsnamn. När de namngavs användes den lokala dialekt som pratades i området, och när det svenska språket standardiserades behölls namnen. Vilket innebar att namnen över tid blev mer och mer obegripliga, allt eftersom rikssvenskan trängde ut de ord som en gång var namngivande.

Det skulle kunna tänkas att de som nu vurmar för att bevara kulturarvet och de viktiga kulturella värderingar som hör därtill skulle vara engagerade i att bevara och dokumentera de dialekter som ännu finns kvar. Det kan nämligen fortfarande göras, eftersom många dialekter ännu pratas av äldre människor. Det enda som behövs är resurser för att dokumentera de ord, ordspråk och andra språkligheter som dokumenteras kan. Kulturarvet är helt möjligt att bevara, såvida det inte tillåts dö en naturlig död.

Det skulle kunna tänkas. Men Pippi är viktigare. Negerkungar och negerbollar ges prioritet. Det är där det spontana och selektiva vurmandet för kulturarvet finner sitt utlopp.

 Dagens ungdom får onekligen lära sig de märkligaste ting vad gäller vårt kulturarv. -