När den som har något att dölja inte har någonting att frukta

Det sägs att det är svårt att mobilisera opinion kring FRA och massövervakningen. Att det är abstrakta frågor som inte berör folk i vardagen. Att det tar allt för stora kommunikativa resurser i anspråk för att kunna förmedlas i vardagen. Att det inte är omedelbart nog för den vanlige medborgaren.

Det sägs många saker.

Grejen är att det inte är svårt alls. Det skulle inte krävas allt för stora ändringar i användningen av den data som samlas in kring oss för att en omedelbar folkstorm skulle mobiliseras. Det skulle krävas en liten liten kursändring för att alla helt omedelbart skulle vara fullt införstådda med både omfattning och  problembeskrivning.

Det skulle krävas att en man blev fälld för misshandel av sin fru i hemmet, på bevisning insamlad av massövervakningens rutiner.

Helt plötsligt skulle tiotusentals uppjagade kvinnomisshandlare gå man ur huse för att protestera att deras vardag påverkas. Det skulle inte finnas några tvivel om hur, var och när massövervakningens effekter är verksamma. Situationen skulle vara glasklar, och opinionen skulle vara mobiliserad.

Problemet med den här bilden är förstås att massövervakningen aldrig kommer att användas för att lösa sociala problem. Den verksamhet som försiggår hos FRA kommer inte att påverka kvinnomisshandelsstatistiken. Alls. Den data som samlas in och som visar att medborgare far illa kommer inte att användas för att åtgärda situationen. Förbättring är inte ett alternativ.

Statsmakten vet. Men gör aktivt ingenting åt saken. Vissa medborgare är inte värda att skyddas av de åtgärder som motiveras just med argumentet att medborgarna behöver skyddas.

Frågan är: vem ska egentligen skyddas av massövervakningen?

Än finns det opinion att bilda.

Vad ska du bli när du blir stor?

En av de vanligaste frågorna en ung person drabbas av är frågan om vad de ska bli när de blir stora.

Det finns ett antal outtalade premisser i denna fråga.

En av detta är att det finns ett visst antal kategorier en kan "bli" när storhet inträffat. Kategorier så som polis, brandman, försäkringsagent, marknadsanalytiker eller strategisk samordnare av kommunikation i sociala medier.

En annan är att tiden innan storheten bör användas som förberedelse för att träda in i någon av dessa kategorier. Vanligtvis genom utbildning, men också genom övning och andra framåtblickande aktiviteter. Det ska börjas i tid, som uttrycket lyder.

Redan här finns det anledning att börja oroa sig. Tänk om vi inte börjat i tid? Vilka kategorier kan vi inte ingå i?

Utan att vara elak kan jag nog säga att de allra flesta som läser detta inte kommer att vinna OS-medalj. Inte för att de saknar vilja och fysisk spänst, utan för att de inte började i tid. Kraven för att kunna tävla i de högre nivåerna är sådana att det i princip är nödvändigt att börja träna kring fem års ålder, och sedan aldrig sluta träna. De som börjar senare kommer inte att kunna komma ikapp, på grund av den brutala konkurrensen.

Samma sak gäller för många andra kategorier. När vi väl kommer på tanken att ingå i dem, är det för sent för oss att börja förbereda förberedelserna. Inträdesprovet hade stängt dörrarna redan innan vi kom dit.

Nu kan de flesta av oss leva med att inte bli elitidrottare, balettdansare eller någonting annat hyperspecialiserat. Och att vi inte blir läkare eller någonting annat mellansvårt är ett resignerat faktum vid det här laget. Även om vi ingår i en av dessa mellansvåra kategorier - det finns väldigt många andra kategorier vi inte ingår i, och aldrig kommer att ingå i.

Sådan är specialiseringens natur.

Det vi inte bör resignera inför är tanken att även de mindre specialiserade kategorierna kräver livslånga förberedelser att träda in i. Att livet redan från dag ett är ett långt förberedande gatlopp för att hinna med allt som behöver hinnas innan det är för sent. Att den som inte börjat i tid inte kommer att kunna ingå i någon kategori, permanent kategorilös. Att den som misslyckas en gång mister alla chanser att återhämta sig och komma ikapp. Att det inte finns några andra chanser.

Detta en olidlig tankevärld att växa upp i. Det är också en väldigt tydlig signal om vad en människa och den mänskliga erfarenheten är värd.

Vad ska du bli när du blir stor?

Värdefull eller värdelös?

En vettigare demokrati, du vet

Den samtida förvirringen över regeringsfrågan tjänar som ett intressant exempel på en större trend i samtiden. En motsättning mellan två tendenser som är närvarande även när det gäller mindre frågor, men som blir desto mer synlig i de större sammanhangen.

Å ena sidan finns det en ständigt närvarande tanke om ökad demokrati och deltagande. Medborgaren ska ges allt större inflytande över sin vardag, och möjlighet att ta del av och (helst) delta i de beslut som fattas i dennes i dennes närhet. Vilket ibland tar sig uttryck i tvånget att välja ett av många till synes identiska elbolag, men mer demokratiskt tar sig uttryck i att alla större förändringar i ett områdes översiktsplaner måste offentliggöras och diskuteras innan de genomförs.

Å andra sidan pågår en evig effektivisering och specialisering av förvaltningens väsen. Det krävs allt mer kunskap för att veta var beslut fattas, vilka dokument dessa beslut grundas på, vilka instanser som fattar dessa beslut och den procedur som leder till att beslut fattas. Förvaltning är antingen ett yrke eller ett specialintresse, och den som inte vigt sitt liv åt att förstå dess mysterier lämnas oftast utanför processen. Eller, än värre, kallas både det ena och det andra för att hen vågar lägga sig i saker hen inte vet någonting om.

Båda dessa tendenser är verksamma samtidigt. De kommer ytterst sällan överens.

I den samtida förvirringen rörande regeringsfrågan, så är det många som stilla frågar sig: hur blir en regering ens till? Vad är processen? Vem bestämmer?

Det är inte frågor vanliga människor behöver ställa sig överdrivet ofta.

Likt de flesta större beslut, så kommer beskedet om dess tagande via media. Processen som leder fram till beslutet är oftast osynligt i sina detaljer. Ofta är de dessutom så pass komplicerade att den oaktsamme får svindel när hen får syn på dem. Kombinationen av osynlighet och obegriplighet skapar, så som i många andra frågor, inställningen att de som kan sånt förmodligen har koll på att allt går rätt till. Och om något går fel så finns det någon på plats som kan slå larm om detta innan det gått för långt.

Om detta verkar osynligt och komplicerat, tänk då på de många maskiner vi använder till vardags. Den som kliver ombord på ett tunnelbanetåg vet oftast inte vad som får det att fungera, men litar till att de som vet har gett tummen upp för att det kommer fungera även idag. Och skulle ge tummen ner om det visade sig att det finns fel någonstans.

Å ena sidan finns det en ambition om att göra demokratiska medborgare delaktiga, så som kunniga och ansvarstagande individer som kan sätta sig in i sakfrågor och beslut kring dem. Å andra sidan är beslutsfattandet en så pass specialiserad och svårbegriplig process att de flesta, på rationella grunder, litar till att det fungerar som det ska.

Kommer vi att få en ny regering?

Kommer vi att kunna lita på den?

Två tankar om valresultatet

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet så här efter valet. En vanlig fras som upprepas är "tretton procent", och förvåningen är enorm att denna procent blivit så hög som den är. Alla förvåningar efter förklaringar, och så även i det här fallet. What gives?

Jag vill i all stillsamhet föreslå två premisser att utgå ifrån i detta sökande. Dessa är som följer:
1. Väljare är i allmänhet mindre radikala än de partier de röstar på
2. Det är dumt att anamma sina motståndares verklighetsberättelse

Vilket är ett annat sätt att säga att folk vanligtvis inte håller med partier till 100%, men kan tänka sig att kompromissa med vissa saker för att försona sig med den övergripande tendensen med partiet i fråga. Sund skepsis är sund, och någonstans måste alla väljare försona sig med tanken att val handlar om det alternativ som är bättre än alternativen.

Vilket gör tanken om att 13% av befolkningen är fascister en smula missvisande. Att de röstat som de röstat är som det är, men det betyder inte att de håller med partiet till 100%. Det betyder bara att de tycker att det är bättre än alternativen.

Onekligen en inte helt bekväm tanke. Men siffran är som sagt som den är.

Vad vi inte vill göra är att falla i fällan att anamma motståndarnas världsbild. Det vill säga, vi vill inte utmåla landet så som bestående av 13% oföränderliga fascister vars livsmål är att återupprepa historien. Vi vill inte heller utmåla de resterande 87% som den goda majoriteten vars livsmål är att förhindra att den skadliga minoriteten får ett allt för starkt fotfäste i det goda men bräckliga samhället.

Det finns, för att uttrycka det milt, vissa likheter. Och det duger inte att bli fascister för att förhindra fascism - vi behöver inte bomba byn för att kunna rädda den.

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet. Förklaringar sökes. Jag kan bara hoppas att vi söker dem på rätt ställe. För att anspela på ett annat uttryck: den fulle mannen letade efter sina nycklar under gatlampan, inte för att det var där nycklarna tappades, utan för att det är där ljuset är. -

Ett ögonblick, sedan två - sedan kör vi

Det är valnatt. Det är valvakarnatt. Det är en natt av framåtblickande och sifferläsande. Det är, på det stora hela, ett ögonblick i tiden.

Det är ett paradoxalt ögonblick. Å ena sidan är förändringen nära förestående. Å andra sidan kan förändringen inte komma snart nog. Saker har förändrats, men de hade kunnat förändrats annorlunda, och skillnaden mellan det som är och det som hade kunnat vara är större än den borde.

Demokrati är ett gissel. Men det är bättre än att hållas som gisslan av alternativet.

Poängen med demokrati är dock att förändringens ögonblick återkommer med jämna mellanrum. Det går att se dem komma, fyra år i förväg. Och det går att förbereda sig inför dem.

Sålunda föreslår jag tre förberedelser. I all enkelhet.

1. Kombinera fildelnings- och jobbfrågorna. Eller, rättare, poängtera och understryk hur samma dynamik återfinns inom bägge. Jobben försvann inte - de följde bara samma utvecklingskurva som CD-skivan. Det är inte det att musiken försvann - det är det att musiken förflyttades till ett annat medium. Vilket är alarmerande om mediet är budskapet, men glädjande om musiken är det.

På samma sätt med jobben. Det är inte så att mellanmänsklig samvaro och gemensamt strävande att uppfylla storverk har försvunnit - det är snarare att jobben inte längre är den naturliga plats där detta inträffar. Vilket är alarmerande om de ses som den enda plats där gemenskap och samhälleligt deltagande kan uppstå. Och desto positivare när det ses som en möjlig organisationsform bland andra, likvärdiga alternativ.

CD-skivan är inte meningen med musiken. Arbetslivet är inte meningen med livet. Meningsskapande är större än så.

2. Banka in modernitetskritiken i alla aspekter av politiken. Gör den övergripande tendensen till centralisering, övervakning, detaljerad kontroll och systematisk dehumanisering till en ofrånkomlig del av allt. I alla aspekter.

Vare sig det gäller den allt mer omfattande byråkrati som dominerar de arbetssökandes dagar, de regler som kräver att icke-traditionella identiteter genomgår övergreppande ingrepp (exempelvis tvångssteriliseringar) för att passa in i de fördefinierade kategorierna, eller den systematiska massövervakning som håller koll på allt vi gör - spåra tillbaka det till moderniteten. Det är inte en slump att massövervakning uppstått i både kommunistiska och kapitalistiska stater. Det finns ett förutsägbart mönster, och vi kan både förutsäga och kritisera det.

Det är svårt att förutsäga framtiden. Men det är lättare att veta åt vilket håll vi är på väg när vi vet från vilket håll vi kom.

3. Bilda egna partiorgan. Tidningar, podcasts, bloggcirklar - vad som helst som folk sporadiskt kan ta till sig närhelst de får nys om att de finns. Saker som regelbundet uppdateras och som är intressanta vare sig lyssnaren/läsaren bryr sig om partipolitik eller inte. Intressanta bitar media som i all vardaglighet kan göra våra frågor till vardagsmat. Någonting som diskuteras och tänks på när det inte händer någonting särskilt.

Någonting intressant, relevant och inte minst tillgängligt. I lagom stora doser. Regelbundet. Under fyra års tid.

Det kan göras.

Nuet är ett märkligt ögonblick. Men framtiden ligger framför oss. Och den är inte märkligare än att den blir vad vi gör den till.

Läs gärna vad Anna, Henrik, Emma, Anton och Torbjörn har att säga på temat.

Höger vänster höger vänster tuff tuff tåg

Det lär inte ha undgått någon att det varit nazistdemonstrationer i dagarna. Det lär inte heller ha undgått någon att det varit motdemonstrationer mot denna nazistdemonstrationer. Det lär definitivt inte undgått någon att det blivit oroligheter av polisiär art när dessa två demonstrationer inte undgått att undgå varandra.

Det har kanske undgått någon att det varit debatt kring detta. Jag ber i sådana fall om ursäkt - du är inte längre undgången.

Det är populärt, särskilt från så kallat liberalt håll, att använda ord som "demonstrationsfrihet" och "demokrati" och "vänstervåld". Tanken är att det finns ett egenvärde i att låta nazisterna hålla sina demonstrationer, och att de därmed bör ges utrymme att demonstrera. Huruvida det finns ett egenvärde i att motdemonstranterna demonstrerar och bör tillåtas demonstrera är det tystare om.

Jag vill ge ett rent polisiärt skäl till varför de inte bör ges tillstånd.

Polisens uppgift är att skydda människor. Det är deras mandat, existensberättigande och arbetsuppgift. Till och med de som inte håller med den rådande ordningen ska skyddas - var och en har rätt till liv och frihet från våld. Det är vad polisen är till för.

I denna uppgift ingår att administrera vissa aspekter av de säkerhetsåtgärder samhället vidtar för att skydda människor. Så som att agera förebyggande för att undvika att riskabla situationer uppstår, och att på förhand vidta sådana åtgärder som behövs för att ordningen ska upprätthållas. Att ge (eller inte ge) demonstrationstillstånd är en sådan åtgärd.

När nazisterna demonstrerar kommer det per samhällelig automatik att uppstå motdemonstrationer. Med samma automatik kommer det att uppstå spänningar mellan nazistdemonstranter och motdemonstranter. Det är högst förutsägbart och fullt förståeligt. Det finns inget mystiskt i denna dialektiska rörelse, och om vi frågar deltagarna i endera demonstrationståg ifall de kommer möta motdemonstranter nästa gång det är dags, så kommer bägge svara jakande.

Framtiden är förvisso svår att förutsäga, men det finns vissa mönster som är uppenbarare än andra.

Now, polisens uppgift är att skydda folk. De vet redan på förhand att om nazisterna ges tillstånd att demonstrera så kommer det att uppstå oroligheter. De vet också att dessa oroligheter kan komma att bli av sådan art att människors säkerhet inte går att garantera.

I förebyggande syfte bör nazisterna därmed inte ges demonstrationstillstånd. Det är en akt av underlåtenhet att ge dem sådana tillstånd, och direkt kontraproduktivt med avseende till den arbetsuppgift polisen har.

Såvida inte någonting rörande polisens arbetsuppgift undgår mig. -