Du arbetar för hårt, för mycket och för länge

Det sägs att ju mer en människa utför en viss aktivitet, desto mer lär hen sig om det utförda. Under verksamhetens gång noteras detaljer, aspekter och nyanser som bara kan ses av den som tar sig tid att verkligen studera på nära håll. Genom levd erfarenhet uppenbarar sig vishet som de oerfarna inte kan ta till sig.

Det är sant. För allt som inte är arbetslivet.

Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter.

Vadan detta?

Det finns en utbredd uppfattning om att det finns en viss mängd arbete som måste utföras per person, och att om någon inte utför sin del så måste alla andra arbeta desto hårdare för att jämna ut balansen. Ju fler som inte arbetar, desto hårdare måste de som faktiskt arbetar arbeta för att allt ska gå ihop.

Om detta vore sant, så skulle det vara helt naturligt att betrakta de icke-arbetande med viss avoghet. De gör ju livet svårare för alla andra, och förväntar sig att andra ska slita för deras skull utan att ge något i gengäld.

Det är inte sant.

Det finns en viss mängd arbete som måste utföras. Fördelad över alla arbetsföra människor så blir den nödvändiga arbetstiden ungefär en timmes arbetsdag. Tack vare framsteg i teknik och social organisering så har den mängd arbete som kan utföras per individ ökat hundrafalt det senaste århundradet, och summan av alla ackumulerade arbetseffektiviseringar är att arbetet effektiviserats.

Dagens standard ligger på åtta timmar om dagen. Det är väldigt mycket arbete i onödan.

Problemet med den stigande arbetslösheten är inte att folk är arbetslösa. Inte heller att arbetsbördan snedfördelas mellan de som arbetar ihjäl sig och de arbetslösa som parasiterar på dem. Problemet är att vårt samhälle är organiserat på ett sådant sätt att det enda liv som betyder någonting är arbetslivet, och att alla som inte innehar ett arbete är andra klassens medborgare som måste leva i undantagstillstånd (och på nåder). Problemet är inte mängden arbete som behöver utföras - problemet är den försvinnande mängd nödvändighet som finns kvar.

För den politiker som vill garantera jobb åt alla är lösningen enkel. Det finns många ogrävda gropar som ännu inte är återigenfyllda, och många nålar som kan gömmas i många höstackar för att ge folk någonting att göra. Allt som behöver göras görs med samtidens överproducerande effektivitet, och det enda som inte produceras till allas belåtenhet är arbetstid.

Alternativen för framtiden är två. Det ena alternativet är att allt fler jobb gör allt mindre, och där allt fler ursäkter används för att sätta folk i arbete eller arbetssubstitut (hej Fas 3). Det andra är att vi tar det monumentala överflödet på allvar och realiserar den dröm våra förfäder arbetade så hårt för att realisera: ett liv där det hårda arbetet är avskaffat.

Det kan göras.

Det är aldrig för sent att fortsätta envisas

Det rör sig. Sakta men långsamt så börjar opinionen vända. Från både höger, vänster och överallt annars hörs indignerade rop om att övervakningen gått för långt. Att det inte är värdigt ett samhälle att dess medborgare inte kan förvänta sig att ha något privatliv alls. Att det finns ytterst negativa konsekvenser av att ständigt behöva självcensurera varje ord, handling och kommunikation, eftersom det vid varje punkt finns någon som lyssnar. Eller, än värre, när som helst kan plocka fram dokumentet om en själv och ta del av ens vardag - i dokumenterad detalj.

Det rör sig.

Det är onekligen på tiden. Inte minst som saker håller på att hetta till ordentligt, med allt som följt på Mannings och Snowdens avslöjanden.

För oss som varit med ett tag kan det tyckas lite yrvaket. Som att de borde ha reagerat tidigare. Som att det är för sent att börja nu, när det funnits gott om tidigare tillfällen att haka på tidigare. Som att dessa nykomlingar inte vet bättre, och inte visar tillbörlig respekt för de etablerade i genren.

Det kan kännas så. Det är inte konstruktivt, men det kan kännas så likväl.

En mer pragmatisk approach är att tänka att det aldrig är för sent att få förstärkning, och att kampen inte är över förrän den är vunnen. Alla behövs.

Så när nu opinionen håller på att vända, och yrvakna uppvaknanden sker på löpande band - hälsa dem välkomna. Inkludera dem. Stötta och uppmuntra deras fortsatta informeranden om den vardag vi lever i. Informera dem om vad som görs, vad som har gjorts och vad som kan göras.

Ty det finns mycket kvar att göra. Årtionden av ackumulerade övervakningslagar avskaffar inte sig själva, trots allt.

Bland de som nyligen fått upp ögonen för hur illa däran det numera är med privatlivet, så finns det något av en tendens att säga att Piratpartiet inte gör tillräckligt. Det är en väldigt fin sak att säga, egentligen, eftersom det som egentligen sägs är detta: ni gör en bra sak, och ni gör inte tillräckligt mycket av den.

Bättre beröm finns knappt. Eller en bättre anledning att fortsätta med förnyade krafter.

Tillsammans är vi trots allt många.

Upphovsrätten som sålde mer än din själ

Att diskutera upphovsrättslagstiftning är ibland en ytterst surreell upplevelse. Inte minst som skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning verkar vara en av de mest ogenomträngliga skillnader sedan det första skivade brödet hårdnade.

Vilket inte bara är en träffande metafor, utan även anledningen till att så många fastnar i sina underfinansierade skyttegravar. Oftast utan att veta om att de befinner sig i vare sig en skyttegrav eller ett underfinansierat tillstånd.

Så här kan det se ut: någon skriver ett långt och utförligt resonemang angående behovet av reform i upphovsrättslagstiftningen, och pekar på att det eviga kravet på hårdare straff för upphovsrättsbrott leder till sådana saker som ett urholkat rättsmedvetande, en ungdomsgeneration som tar för givet att deras vardag är kriminell, ett näringsliv som låter bli att investera i landets digitala ekonomi eftersom de inte vet var gränsen mellan innovation och kriminalitet går, en kvävd kreativitet hos artister som aktar sig noga för att låta för lik någonting annat i rädsla för att bli stämd, arkivarier som låter bli att bevara oersättliga kulturskatter eftersom upphovsrättsinnehavarna skulle kunna dyka upp och kräva deras institutioner på ohemula mängder pengar, - och så vidare och så vidare.

Varpå någon svarar med frågan: men hur ska artisterna få betalt?

Ni märker två saker här. Både surrealismen och skyttegraven. Det surreella ligger inte minst i det dolda antagandet att det på något sätt skulle sluta vara problem att en hel ungdomsgeneration dagligen begått kriminella handlingar (och antagit den attityd mot lagen som ett konstant kriminellt leverne för med sig) - om artister fick betalt.

Jotack.

Det tragiska i det hela är att alla dessa hårdare tag som den hårdare upphovsrättslagstiftningen för med sig inte leder till att artister får betalt. Att sätta ungdomar i fängelse leder inte till att de helt plötsligt lägger en större del av sina icke-existerande budgetar på att köpa kulturprodukter. Inte heller kommer hotet om att sätta dem i fängelse eller att ge dem enorma böter att öka konsumtionsviljan. Och om vi frågar artisterna själva ifall de vill att deras alster ska avnjutas under hot om juridiskt våld, så kommer en övervägande majoritet att tycka att frågan är absurd. Av naturliga skäl.

Problemet för artisternas del är inte att folk piratkopierar. Deras problem är att de har ett uselt kollektivavtal, och att de krafter som skulle förhandla fram bättre sådana är upptagna med att lobba för hårdare upphovsrättlagar.

I stället för att ta till vara på sina medlemmars intressen. Eller dina, för den delen.

Det behöver inte vara så. Det behöver varken vara skyttegrav eller underfinansierat. Det kan förändras. Men bara om de som säger sig verka för artisters bästa tar sig i kragen och faktiskt lägger manken till att göra det som behöver göras för att komma till bukt med det samtida fenomenet att kulturarbetare allt oftare cyniskt exploateras av de företag som skriker högst om vikten av hårdare upphovsrättslagstiftning.

Däri ligger skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning. Låt ingen lura i dig någonting annat.