Bygg din egen filterbubbla i åtta enkla steg

1. Skapa din egen sociala verklighet. Skär ner kontaktytorna mellan bubblans invånare och resten av världen, och gör det på ett sådant sätt att den huvudsakliga sociala kontakten sker mellan invånarna. Ge dessutom invånarna ett eget språk och en egen världsbild att diskutera utifrån. Ju säregnare detta språk och denna världsbild är, desto bättre.

2. Skapa en in- och en utgrupp. Påminn invånarna om att de besitter en speciell kunskap som ingen annan besitter, och att denna kunskap förpliktigar dem att agera på ett visst specifikt sätt. Skapa starka normer som utesluter de som avviker från detta sätt, och därmed förstärker fortsatt önskat agerande. Uppställ avvikare och icke-invånare som okunniga och oönskade, och ta varje tillfälle i akt att påminna om ingruppens dygd och utgruppens vanart.

3. Ställ succesivt högre krav på invånarnas deltagande. Börja smått, och öka sedan sakta men säkert. Alla är villiga att göra någonting litet för den goda sakens skull, och när de väl gjort det är steget inte stort att göra det igen. Eller någonting lite större. En sak leder till en annan, och innan någon vet ordet av så är invånarnas vardag uppfylld av att göra saker för den goda sakens skull. Små saker leder till stora saker, och när den ackumulerade mängden investerad tid och energi (och eventuellt pengar) är tillräckligt stor, är det svårt att backa ur.

4. Skapa en mytologi kring ledarskapet. De som är tongivande inom bubblan är inte bara tongivande. De är tongivande av en anledning. Skapa berättelser om deras dygder, bedrifter och tidigare erfarenheter. Befäst deras tonvikt och legitimitet. Låt invånarna berätta dessa berättelser för varandra, och hindra dem inte från att kontinuerligt förbättra berättelserna under berättandets gång.

5. Sänd ut initierade invånare att konvertera massorna. Låt dem predika den speciella kunskap som finns i bubblan. Låt dem utstå det spott och spe som följer från att försöka kommunicera med icke-initierade med den initierade vokabulären. Förstärk den egna sociala verkligheten genom kontinuerliga negativa möten med en oförstående omvärld. Stärk ingruppen genom att låta den utgöra stödgrupp efter starka negativa händelser - det är gruppen mot världen. Ju negativare omvärlden reagerar, desto starkare blir bubblan.

6. Distrahera invånarna från oönskade tankar. Håll dem sysselsatta med ständiga aktiviteter, ständiga konflikter, ständigt ständigt. Genom att säkerställa att det alltid är någonting i görningen, någonting nytt att sätta sig in i, någonting som är både på gång och i behov av omedelbar reaktion, hålls oönskade tankegångar och kritiska röster borta. Distrahera länge nog, och bubblan blir ett evigt nu, där varje nästkommande steg är en naturlig fortsättning av det föregående.

7. Påminn ständigt om en stundande ljus framtid. Allting kan bli bättre, men bara om aktiviteten fortgår. Vi rör oss ständigt mot framtiden. Framtiden är inom räckhåll. Allt vi behöver är en lite större bubbla, lite mer pengar, lite mer oomph. Vi kan om vi vill! Framåt!

8. Påminn ständigt om en stundande mörk framtid. Allting kan bli värre. Hotet är ständigt närvarande. Det närmar sig med obeveklig obönhörlighet. Enbart ingruppens speciella kunskaper och aktiviteter kan förhindra mörkrets ankomst. Vi måste, alltså kan vi! Vi kan, alltså måste vi! Fortsätt!

-----

Det är inte helt svårt att bygga sig en egen filterbubbla. Det är dessutom inte helt nytt. De åtta enkla stegen ovan är hämtade från en bok publicerad 1992, vars exempel och material är hämtade från tidigare årtionden och bokstavligen årtusenden. Det fenomen som getts det nya namnet "filterbubbla" har diskuterats flitigt genom åren, och den som vågar släppa hypen kommer hitta mycket matnyttigt i äldre tiders visdom.

Boken i fråga är Age of propaganda, skriven av Anthony Pratkanis och Elliot Aaronson. Kapitlet detta inlägg baserar sig på har rubriken How to become a cult leader.

Det manar onekligen till eftertanke.

Är Sverigedemokraterna dumma i huvudet?

Vi kan utgå från att Sverigedemokraterna är en av två saker. Antingen så är de dumma i huvudet, eller så är de det inte. Båda alternativen är möjliga, och bägge har konsekvenser för hur vi ser partiets agerande. Å ena sidan är mycket förklarat av att de eventuellt är dumma i huvudet; å andra sidan framstår saker i ett annat ljus om de inte är det.

Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna står bakom sidan Avpixlat. Det är lika allmänt känt att denna sida är ett tillhåll för en oförblommerad rasism och en grogrund för ökad radikalisering hos dess läsare. Det är närmast en offentlig handling att syftet med sidan är att utgöra en propagandakanal som värvar och stärker personers knytning till xenofoba ideologier.

Detta aktualiserar frågan om Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Å ena sidan kan det vara så att de vet precis vad de gör när de står bakom denna sida, och gör det i full visshet om vad de gör. Det vill säga att de inte är dumma i huvudet, och medvetet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Å andra sidan kan det också vara så att de inte vet vad de gör, och av ren dumhet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Vilket är ett fenomenalt dumt misstag att göra, och ett ännu dummare misstag att fortsätta göra när en blir informerad om att det är ett dumt misstag att göra. Särskilt i ljuset av partiets berömda nolltoleranspolicy.

Å ena sidan kan det vara så att Sverigedemokraterna medvetet driver Avpixlat, och i sådana fall behöver de stå till svars för detta. Å andra sidan kan det vara så att de är dumma i huvudet och inte vet vad de gör, och i sådana fall behöver de stå till svars även för detta.

Det är bara att välja.

Att bedriva religionskritik

Den gode Rothstein skrev häromsistens en debattartikel som gavs rubriken ""Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle"". Vilket onekligen är huvudtesen i artikeln, och det huvudargument som anförs för denna är att det finns statistiskt underlag att luta sig på. Ett huvudargument som skulle behöva utvecklas en smula, men det är trots allt en debattartikel, med begränsad plats och så vidare.

Den gode Bengtson skrev ett svar till denna debattartikel, med rubriken "Religion finns inte i allmänhet!". Huvudpoängen är att begreppet "religion" är ungefär lika brett som Atlanten, och att det därmed är svårt att använda det för att dra slutsatser om vare sig det ena eller det andra. Därmed inte sagt att det inte går att dra slutsatser om religion och religiösa frågor, men en behöver snäva in sig och bli specifikare i vad en avser när en försöker göra dessa slutsatser.

Eller, för att dra till med ett eget exempel: både fotboll och Starcraft är sporter. Det finns likheter mellan dem. Det finns också skillnader, och dessa skillnader är av sådan natur att det som gäller för Starcraft inte nödvändigtvis gäller även för fotboll, och vice versa. Det går förvisso att föra resonemang om sport i allmänhet, men det underlättar för alla inblandade att förtydliga huruvida en tänker på Starcraft, fotboll eller någon annan sport i sitt resonerande.

Jag vill härmed, i förebyggande syfte, be om ursäkt till eventuella läsare som hyser starka religiösa känslor kring sport. Det är inte min avsikt att göra er mer än måttligt upprörda.

Vi lever i en tid där många är engagerade i religionskritik. Eller, rättare, vad de tror vara religionskritik. Specifikt då gentemot islam, som av outgrundlig anledning anses behöva kritiseras mer än andra religioner. "Man måste få kritisera islam!" är ett uttryck som upprepats många gånger, och det går inte att förneka att känslorna kring detta är både starka och genuina.

Men förstår de vad de menar när de använder ordet "religionskritik"?

Som vi sett ovan så är begreppet "religion" både brett och otympligt, och vi behöver inte säga mer om det. Däremot behöver vi säga mer om begreppet "kritik", eftersom det är ett av de minst förstådda begreppen i vår samtid.

Att vråla "ISLAM ÄR EN JÄVLA SKITRELIGION SOM INTE HÖR HEMMA HÄR" är inte att idka kritik. Det är bara ohyfsat, ovårdat och ohemult. Likväl är det detta många menar när de säger att de måste få kritisera islam. Jag vill inte säga att de är ohyfsade, ovårdade och ohemula, men de har fel.

Kritik är någonting som tar tid. Och plats. Bokstavligen. Att kritisera någonting består i att analysera detta någonting (helst i detalj), att relatera detta någonting till någonting annat (som helst också ska vara analyserat i detalj), och att efter allt detta beskriva de likheter, skillnader och beröringspunkter som finns mellan dessa. Allt detta ska göras på ett sådant sätt att alla steg kan förstås av ens eventuella läsare, som efter avklarad läsning förstår både analysen och det som analyserats. Tyngdpunkten ligger inte vid att finna fel och brister, utan vid att förmedla en förståelse för det som kritiserats - inklusive dess fel och brister.

Vilket, utan att gå in allt för mycket i detalj, tar väldigt många ord i anspråk. Kritik och förståelse låter sig inte göras i en handvändning.

Den som till äventyrs vill kritisera islam har onekligen en utmaning framför sig. Först måste de sätta sig in i islam, dess kontext, dess grundvärderingar och dess vardagsnära praktiker. Därefter måste de sätta sig ner och formulera ett sammanhängande ramverk att jämföra denna hårt vunna förståelse med. Och därefter återstår det hårda arbetet att utföra denna jämförelse, och att formulera den på ett sådant sätt att ens förståelse för islam, ens ramverk och ens slutsatser förmedlas till läsaren.

Det vore inte helt orättvist att påstå att de som driver frågan om att de måste få kritisera islam inte riktigt har detta i åtanke. Det de avser är inte kritik. De avser någonting helt annat.

Men om du träffar någon som driver denna fråga, så kan du ge dem en länk till det här inlägget. Så att de får en sportslig chans att förklara vad de egentligen menar.

Befria dig från intelligensen

Den gode Opassande skrev ett inlägg om intelligens häromsistens, vilket genererade en hel del respons. Vilket är förståeligt, eftersom många tar begreppet "intelligens" personligt. Och det som tas personligt, tas även som en ursäkt/anledning till interaktion. Månne inte alltid intelligent interaktion, men interaktion likväl.

Alla har någon uppfattning om vad intelligens är, men det är vanligtvis en väldigt magkänslig uppfattning. Det vill säga, det är en intuitiv uppfattning som gör en illa till mods om någon ifrågasätter den. Det är personligt, i ordets många betydelser.

En uppfattning om vad intelligens är, är att det är förmågan att lösa problem. Vilket är vad IQ-test försöker mäta, genom att testa någons förmåga att lösa många problem av liknande slag. Olika människor klarar sig olika bra på dessa test, och det är logiskt att de som klarar sig bättre är intelligentare än de som klarar sig sämre. De kan trots allt lösa fler problem.

Problemet är förstås att det är fullt möjligt att få alla rätt på ett IQ-test, samtidigt som en är fullt inkapabel att fungera i sociala sammanhang. Det finns ett något kontroversiellt begrepp för sådana människor: idiot savant. "Idiot" betyder vad du tror det betyder, och "savant" betyder motsatsen. Tillsammans betyder de "dumsmart", vilket också är problemet med IQ-test och den intelligens de mäter. Det går att vara både intelligent och ointelligent samtidigt, och däri ligger problematiken.

En annan uppfattning om intelligens är att det handlar om förmågan att få saker gjorda mer generellt. Det vill säga att någon inte bara kan rotera 3D-föremål för sitt inre öga, utan även kan navigera svåra sociala situationer och agera framgångsrikt i dem. Ett mer generellt intelligensbegrepp, således.

Problemet här är att det inte är helt svårt att konstruera sociala situationer där det inte krävs allt för stor personlig förmåga att få saker gjorda. Det räcker med att föreställa sig någon vars föräldrar är hypereffektiva och hyperbeskyddande, och som gör allt i sin makt för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Det ligger måhända någon form av intelligens i att inse att det går att be dem om hjälp att få saker gjorda, men det är inte direkt den personliga intelligens många tänker sig. Det är den sociala situationen som får saker att hända, inte individen.

En tredje uppfattning om intelligens är att det handlar om att ha läst många böcker. Akademiker diggar den här uppfattningen, eftersom de läst många böcker. Tanken är att den som tagit del av många framställningar av många tankar har större tillgång till resurser att tänka nya tankar, vilket är en fördel gentemot den som inte har det.

Problemet är att detta inte enbart fungerar på böcker. Det fungerar på många saker där långvarig användning ger insikter i hur dessa saker fungerar. Den som spelar mycket gitarr blir fenomenal på att spela gitarr, men vi säger inte att folk blir intelligenta om de gör det, trots att de lärt sig saker om gitarrspel som vi vanliga dödliga inte förstår. Det blir märkligt om samma process som sägs generera intelligens i ett fall (långvarigt bokläsande) inte genererar intelligens i ett annat (långvarigt gitarrspelande). Antingen fungerar processen, eller så gör den det inte.

Hur en än vrider och vänder på intelligensbegreppet, så hamnar en i svårigheter. Det vill mäta någon slags personlig förmåga att lösa problem eller få saker gjorda, men krockar ständigt med det mänskliga tillståndet. Som individer befinner vi oss alltid i ett socialt sammanhang, och som individer i sociala sammanhang kan vi alltid mobilisera andra individer för att lösa våra problem eller få saker gjorda. Vi kan samarbeta och göra saker tillsammans som vi inte hade klarat av på egen hand. Oavsett om vi är intelligenta eller ointelligena, smarta eller dumma, så kan vi alltid be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt på egen hand.

Det är inte helt dumt att bli intelligensbefriad lite då och då.

Vänligen sluta tjata om yttrandefrihet

Det är väldigt mycket våld i omlopp just nu. Judar attackeras för att de är judar. Muslimer attackeras för att de är muslimer. Lars Vilks attackeras för att -

Nåväl. Det är väldigt mycket våld i omlopp. Och det märkligaste är inte att det händer. Det märkligaste är att det på något vis buntas ihop med ordet "yttrandefrihet".

Om vi tar en titt på det parlamentariska läget så finns det en närmast hundraprocentig enighet om att inte upphäva den lagstadgade yttrandefrihet som råder. Det motioneras inte ens om det på låtsas. Ingen part med någon som helst färg driver frågan om yttrandefrihetens avskaffande. Tycka vad en vill om den reellt existerande yttrandefrihetens detaljbrister - den är här för att stanna.

Yttrandefriheten är inte hotad. Inte ens den senaste tidens oroligheter i Köpenhamn har mäktat med att rubba den totala parlamentariska enighet som råder.

Problemet är inte att yttrandefriheten är hotad. Problemet är att det sker en ohygglig mängd angrepp på person och egendom. Problemet är att det är väldigt mycket våld i omlopp just nu.

Nu kanske någon vill invända att en del av detta våld sker på grund av yttrande någon har gjort. gör eller kommer att göra. Vilket inte är intressant i sammanhanget. Och det är inte intressant av följande brutalt raka formulering:

Det spelar ingen roll varför någon blir attackerad. Det ska inte ske i vilket fall som helst.

Om det spelade roll, så hamnar vi i en märklig situation där det blir mer legitimt att angripa vissa än andra. De som gör fel får skylla sig själva för att de gör fel - om de bara slutade göra fel så skulle attackerna upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Vilket, i en annan brutal formulering, ser ut så här: om judarna och muslimerna bara slutade vara judar och muslimer, så skulle attackerna mot dem upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Det är inte en hållbar livssituation. Det är inte ens en hållbar argumentation.

Nu kanske någon vill invända att Lars Vilks är dum i huvudet. Må så vara. Hur dum i huvudet hen än är, så får du i alla fall inte skjuta detta dumhuvud. Inte ens en enda gång.

Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Alls.

Patrioter! Hör mig!

Nationen är under angrepp. Den ryska propagandan väller in över oss, och det blir allt svårare att skilja fakta från fabrikation, lögn från sanning, verklighet från fiktion. Det är oklart vad som gäller och vad som händer. Vem är vem, vem gör vad och gör de rätt?

Propagandan lägger sig som ett filter mellan oss och verkligheten, och det är svårt att veta om vi gör rätt. Eller om vi ens vet vad vi vet. Vilket, i försvarspolitiska termer, är halva striden.

Som tur är, är vi inte försvarslösa. Vår beredskap är god. I många år har landets nationalistiska krafter envetet stått emot liknande propagandasatsningar, och står nu fullt rustade att genomskåda även dessa nykomlingar. De som med rak rygg och nationell stolthet proklamerat att de genomskådat PK-mediernas lögner och manipulationer, står nu lika stolta och rakryggade till nationens förfogande i dess propagandaförsvar. Deras erfarenhet är vår erfarenhet, och deras skarpa ögon är vår sköld.

Det vore landsförräderi att inte slå vakt mot ryssen.

Det är därför hög tid att dessa våra luttrade antipropagandasoldater mobiliserar sig. Dels genom att systematiskt skärskåda den propaganda som ryssen sänder mot oss och våra potentiella bundsförvanter (Finlands sak är måhända inte längre vår, men den är definitivt inte ryssens). Dels genom att omformulera sina antipropagandastrategier från PK-skärskådande till ryska förhållanden. Det som fungerar för PK-medierna är inte automatiskt användbart på ryssen, men eftersom propaganda är propaganda så följer de ändå samma principer. Erfarenheter från att genomskåda PK-propaganda är användbar när det gäller att skärskåda ryssprogaganda. Slagfältet har skiftat, men vapnen är desamma.

Men mestadels kan de vara till hjälp genom att högt och tydligt proklamera att de inte tänker lyssna till utrikisk propaganda. Nationen är en suverän enhet som inte böjer sig inför främmande lögner, och det finns ingen anledning att förneka detta. Vår beredskap är god, och kan bara bli bättre. Bättre, mer allestädes närvarande och mer otvetydigt formulerad. Med klar stämma proklamerad.

En svensk tiger inte längre. Den tiden är förbi.

Res er, patrioter! Er tid är nu! Er erfarenhet är landets försvar, och er insats dess sköld. Låt inte nationen stå oförsvarad mot det ryska hotet!

Norskt trä

Det är en gammal sägen att som en bäddar får en ligga, och det är inte utan att det ligger någonting i detta. Den generella andemeningen i det hela är att en får den respons en förtjänar, och på det hela förtjänat den respons en får.

Det är ett väldigt dialektiskt talesätt, med ytterst många intressanta ideologiska undertoner. Men vi kommer inte gå in på dem här och nu. I stället kommer vi, naturligtvis, att prata om världens centrum i stället.

Norge.

Den norska regeringen har uttryckt en vilja att eventuellt lägga fram ett lagförslag om att kriminalisera båda sidorna av tiggerirelationer. Det vill säga både handlingen att tigga, och handlingen att agera i respons på detta, i form av att ge mynt eller tillgodose något annat behov som åskådliggörs i sammanhanget. Så som att, exempelvis, ge mat, husrum, kläder eller någonting annat humanitärt som sedan tid urminnes kallats "välgörenhet".

Som en bäddar får en ligga. Och i det här fallet är det solklart hur vi borde svara:

Ingen norsk medborgare som befinner sig på svenskt territorium skall ges någonting gratis. Inga fria övernattningar, inget kaffe på maten, inget vatten på konferensen. Inget. Nada. Zip. Noll. Ingen välgörenhet för den som förbjuder välgörenhet.

För att förhindra att de ändå skor sig på oss indirekt, så behöver vi även införa en speciell norrskatt på allt de köper. En avgift, moms eller skatt på mellanskillnaden mellan svenska och norska priser. Det är inte mer än rätt att de gör rätt för sig, trots allt.

Som en bäddar får en ligga.

Bring it, Norge. Kjempegodt.