Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Propagandan i din vardag och vad du kan göra åt den

Ditt tänkande domineras av propaganda. Detta är inte en karaktärsbrist eller en kritik av din personlighet – det är ett ofrånkomligt faktum som följer av att leva i ett modernt samhälle. Som dominerad person kan du antingen acceptera denna dominans eller göra motstånd mot den. Något tredje alternativ finns inte.

Om du vill hålla fast vid tanken att du är en fri rationell individ opåverkad av yttre krafter, kan och bör du sluta läsa redan nu. Om du vill göra motstånd, rekommenderar nio av tio tandläkare dig att fortsätta läsa.

Du har hört den frasen förr. Den är populär. Den är långt populärare än de tandkrämer den används för att sälja. Den är ett prima exempel på propaganda i användning, och dessutom en direkt uppföljare till Edward Bernays kampanj att öka försäljningen av bacon. I stället för att kommunicera förträffligheten av bacon direkt, rådfrågades ett stort antal läkare om det var bättre att äta en stadig frukost än en energifattig dito. När dessa läkare svarade att det är bättre att äta rekorderligt än energifattigt, publicerades dessa svar i anslutning till artiklar om att bacon och ägg är en av de rekorderligaste frukostarna som finns. Försäljningen av bacon ökade markant.

Att läkarna själva tillfrågades om rekorderligare frukostar rent generellt, och inte bacon specifikt, är inte relevant. Kombinationen av ett indirekt rekommenderande och ett direkt påpekande hade önskad effekt, och Bernays kunde använda läkarnas auktoritet för att påverka människors frukostvanor. Propagandan fungerade.

Om du vill invända att det finns en skillnad mellan propaganda och marknadsföring, så kan jag göra livet enklare för dig redan nu. Bernays skrev först böcker med ordet ”propaganda” i sina titlar. När ordet hamnade i dålig dager efter andra världskriget, snabbskrev hen en bok med namnet ”Public relations”, där innehållet var identiskt med de tidigare böckerna. Den enda märkbara skillnaden mellan före och efter är vad böckerna och strategierna kallades – deras tänkande och utförande förblev desamma.

Det faktum att läkares åsikter kan kidnappas för att sälja bacon är onekligen oroväckande. Om det kan göras en gång, så kan det göras fler gånger. Om välutbildade människor så som läkare kan koopteras på det här viset, så finns det stor risk att även andra grupper kan får att rekommendera de mest slumpvisa saker. Nio av tio tandläkare rekommenderar att människors och folks vilja respekteras.

Just folkets vilja är en av de mest kidnappade viljorna. Dels för att det är populärt för sittande regeringar att hävda att de har makten eftersom folket vill det, och dels för att det är precis lika populärt för stående icke-regeringar att hävda att folket vill att saker ska förändras. Det är inte en slump att folket alltid vill samma sak som den som talar om folkets vilja säger att folket vill – det är en medveten strategi. Om alla andra vill något är det svårt att säga emot, och de som representerar folkets vilja har onekligen ett bra case för att fortsätta göra det de gör.

Det största problemet med att folkets vilja kidnappas hit och dit är inte att den kidnappas. Det största problemet är att den inte finns. ”Folket” är inte en homogen mängd kloner som alla vill samma sak, utan en komplex heterogen sammansättning av olika sociala sammanhang som befinner sig i geografisk, politisk och ekonomisk närhet till varandra. Både statsministern och stadens hemlösa är förvisso medborgare i samma samhälle, men deras åsikter (och vardagar) om saker tenderar att vara radikalt olika. ”Folket” är en artificiell konstruktion som enbart finns när den omtalas, och så fort talet om folkets vilja tystnar så försvinner folkviljan likt den illusion den är. ”Folket” finns bara för att legitimera den argumentation som förs för tillfället, och upplöses sedan till de olika individer som befolkar våra städer och byar.

Detta har onekligen besvärliga konsekvenser för teorier som hävdar att politisk legitimitet kommer ur folkets acceptans och medgivande. Om folket inte finns – vem är det då som legitimerar den rådande ordningen genom att godkänna den?

Konsekvenserna för propagandisten är uppenbara. Att övertyga ”folket” är meningslöst, eftersom folket inte finns. Det är fruktbarare att övertyga och påverka specifika målgrupper i stället, eftersom de faktiskt finns, och därmed kan påverkas. Vare sig det handlar om statsministern eller stadens hemlösa, är det lättare att skrida till verket att propagera när målgruppen är fastställd. Även om det förmodligen är långt billigare att rikta sig till de senare snarare än den förre.

Varje målgrupp är en grupp. Det vill säga en samling människor med gemensamma värderingar, verksamheter och världsbilder. Den som vill påverka dessa grupper – vilka de än må vara – behöver identifiera dessa verksamheter, värderingar och världsbilder, och därefter agera utifrån dessa. Ju relevantare ens agerande är för gruppen, desto effektivare är det – eftersom det per definition är relevant för de människor som ingår i dessa grupper.

Detta ställer krav på propagandisten. Människor är sociala och meningsskapande varelser, och grupper av människor tenderar att skapa mening tillsammans. Det propagandisten gör tolkas utifrån gruppens delade meningar. För att uppnå önskad effekt måste propagandisten därmed förstå dessa meningar, och agera på ett sådant sätt att tolkningsarbetet eventuellt leder fram till det avsedda målet. Vilket är precis lika omständligt och indirekt som det låter.

För att uttrycka det i andra termer: människor har vanor, och tenderar att göra samma saker upprepade gånger. Dessa upprepade aktiviteter kan förutsägas, och om de kan förutsägas så kan de även förändras. Om de kan förändras på ett förutsägbart sätt, så är det bra nyheter för propagandisten. Det enda propagandisten behöver göra är att införa de förändringar som leder fram till det önskade förutsägbara resultatet.

Detta är propagandans kärna.

När Bernays frågade läkarna om deras åsikt om rekorderliga frukostar, var hen inte intresserad av deras åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa. Hen var intresserad av att vanliga människor tenderar att respektera läkares åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa, och att en rekommendation från en läkare (verklig eller inbillad) väger långt tyngre än en slumpmässig dussinreklamannons. När en läkare säger att någonting är en bra idé, så tenderar det att vara en bra idé. När väldigt många läkare säger samma sak, så tenderar det att vara en väldigt bra idé; de är trots allt experter på ämnet, och om de säger att bacon är en bra frukost, så är det förmodligen en bra frukost.

Nio av tio tandläkare rekommenderar att du äter bacon till frukost, lunch, middag och kvällsmacka.

Ett mer närliggande exempel är ordet ”fredagsmys”. Det utgår från den delade erfarenheten att arbetsveckan tar slut på fredagar, och att fredagskvällar är en tid att umgås med familjen under avslappnade former. Genom att skapa ett begrepp för att beskriva dessa avslappnade former – fredagsmys – skapas även förväntningar kring detta. Därmed går det även att antyda att ens produkter har en positiv effekt på dessa situationer, och att införskaffandet av dessa är både önskvärt och förväntat. Det går ju trots allt inte för sig att anordna ett halvdant fredagsmys.

Det finns en paradox i propagandistens arbete, i det att denne behöver både respektera och underminera sina mottagares autonomi för att vara effektiv. Å ena sidan måste propagandaarbetet utgå från gruppens delade meningar och värderingar för att vara effektivt, och dessa skapas av gruppen själva; å andra sidan leder skickligt propagerande till resultat som gruppen själv inte valt. Målgruppen må vara autonom, men målbilden är det inte.

Å tredje sidan går det att få vissa antifeminister att tro nästan vad som helst genom att hävda att en feminist sagt eller gjort något. Vad det än handlar om, tycker de helst plötsligt tvärtom. Huruvida det finns någon autonomi att respektera eller underminera är en öppen fråga.

Allt detta pekar åt ett och samma håll: sanningen är socialt irrelevant. Eller, rättare, de sanningar som inte kan göras socialt relevanta räknas inte. De görs inte till föremål för diskussion, och de utgör således inte underlag för gemensamt fattade beslut. Det som inte syns finns inte, och det som inte omtalas syns definitivt inte.

Sett i det här ljuset är det fullt förståeligt att symbolfrågor är viktigare än så kallade ”riktiga frågor”. Det ena är socialt relevant, det andra är ett icke-ämne. Syns inte, finns inte, är omöjliga att föra på tal.

Det är i det här ljuset vi behöver se vad som sker och sägs ske i samtiden. Det finns människor ibland oss vars världsbild är så inskränkt av propaganda att de knappt är socialt funktionsdugliga längre. Ge dem chokladbollar, och de börjar orera om negerbollens vara eller inte vara. Prata om hur Anne Frank flydde från nazisterna, och de ämnesbyter omgående till att flyktingarna håller på att ta över landet. Fråga dem om när påsken inträffar, och de lyckas på något vis tolka det som en uppmaning att prata om hur onda muslimer är. Hela deras vardag definieras av hotbilder någon annan har pressat in i deras allt ont anande hjärnor, och allt de gör sker i skuggan av det påhittade hot som gömmer sig bakom vardagens bedrägliga fasader.

Det är inte en slump att dessa människor ofta hänvisar till ”folket”. Särskilt när de stöter på individer som vågar tycka och tänka någonting annat än vad de gör.

Det kommer en punkt i dessa människors liv när de blir så avgränsade från sina medmänniskor att de ställs inför ett brutalt val. De har att välja mellan att fortsätta umgås med sina medmänniskor, eller de värderingar som de kommit att omhulda. Det är valet mellan att bli radikaliserad och att inte blir det – mellan att bestämma sig för att ens vänner och familj har betydelse, eller att de är underordnade kampen mot Fienden. Det ena valet är det första steget på en lång och svår process att försöka återintegrera sig till samhället igen – det andra valet leder till att en klär sig i helsvart och beger sig ut på stadens gator nattetid för att spöa upp människor som ser fientliga ut.

När landet är ockuperat är väpnat motstånd det enda logiska.

Det mest skrämmande med den subkultur som växer fram kring detta sätt att tänka är att det har blivit en kulturell identitet, med egna vanor, värderingar och pålitliga informationskällor. Människor formas av de personer de omges av, och det är fullt möjligt att omge sig helt och hållet av personer som delar denna kulturella identitet. De läser texter som bekräftar deras världsbild, läser kommentarer under dessa texter som bekräftar att andra delar denna, och röstar på partier som medvetet producerar både texterna och kommentarerna. Den gamla devisen om att någonting blir sant om det bara upprepas tillräckligt många gånger gäller fortfarande, och budskapet att landet är hotat har upprepats till satirens gräns. Propagandabubblan blir en självförstärkande social identitet, och det är oerhört svårt att komma ur den när all annan kommunikation definierats som fientliga försök att hjärntvätta folket.

PK-media ljuger. Bara den egna sidan vågar göra motstånd och säga sanningen.

Det är oerhört svårt att övertyga någon som tänker så här med hjälp av fakta och argument. De utgår inte längre från de utgångspunkter som gör det möjligt att nå dem på den vägen, och varje försök att göra det kommer försvåras av att de ständigt insisterar på att få dig att gå med på dessa utgångspunkter innan diskussionen går vidare. Om du inte går med på att muslimerna konspirerar att ta över landet inifrån med hjälp av aningslösa lakejer i medierna och myndigheterna, så kommer de vägra tala om någonting annat tills du gör det. Detta är deras a priori utgångspunkt, och de ser dig som dum i huvudet som inte ser denna uppenbara sanning för vad den är. Sann.

Å andra sidan är det desto lättare att påverka dem. Det enda som krävs är att en argumentation spelar på de värderingar denna subkultur omhuldar, och de sväljer det med hull och hår. Håll stilen och skriv inom genremarkörerna, och läsarna kommer flockas om att hylla den nya sanningssägaren. Efter ett tag kan den skicklige propagandisten sätta sin alldeles egna personliga prägel på den rasistiska rörelsen. Det enda som krävs är trots allt att en känner sin målgrupp. Och den grupp som baserar sin identitet på genomskinligt propagandaarbete är väldigt lätt att känna indeed.

Nackdelen med detta (förutom att ens själ svärtas ned av det) är att det länder ytterligare en röst till subkulturen, och ger dess medlemmar ytterligare ammunition att använda i deras kamp. Det finns dessutom en risk att råka bli allt för övertygande, och locka med sina vänner i dumheten. Propaganda behöver inte vara sann, utan bara tillräckligt rimlig och sammanhängande för att kunna vara sannolik. Eller, annorlunda uttryckt: den behöver bara kunna uttryckas med tillräckligt mycket självförtroende för att bli trodd. Sanningen är socialt irrelevant.

Det första steget i att agera mot propagandan är att se den för vad den är. Propaganda i stor skala. Det handlar inte om ensamma galningar eller fria individer som oberoende av varandra råkar tänka precis samma sak vid precis samma tillfälle. Det finns ingen anledning att kalla det någonting annat än vad det är, och det finns ingen anledning att behandla det som någonting annat än vad det är. En spade är en spade, även om den har använts för att skyffla dynga.

Det andra steget beror på. Målet är inte att omintetgöra de människor som blivit offer för propagandan, utan att återintegrera dem i de sociala miljöer de brukade umgås i. Vägleda dem tillbaka till en fungerande karta av verkligheten och ge dem de verktyg de behöver för att kunna navigera vardagen igen. Det är väldigt personligt och väldigt arbetsintensivt, men det är det enda sättet att återupprätta den sociala relevansen.

Om du till äventyrs är påverkad av denna propaganda, så vill jag passa på att påminna om det som sades ovan om hur lätt det är att påverka någon som är påverkad av propaganda. Vem som helst kan dyka upp i ditt liv och tuta i dig vilka dumheter som helst, och du kommer att tro på det eftersom de använder rätt ord och anspelar till rätt hotbild. Oavsett om du tror muslimerna håller på att ta över eller ej, så borde denna möjlighet oroa dig tillräckligt mycket för att förtjäna åtminstone en stunds eftertanke. Du har ett direkt intresse av att ha kontroll över vad du tänker. Nio av tio tandläkare uppmanar dig att vara en tänkande och självständig individ.

Än är det inte för sent.