Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Det är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Rutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.

Öresundsbron - en hyperlänk för mycket?

Att kunna göra jämförelser och dra paralleller är en svår men givande konst. Det sätter saker i perspektiv, gör det lättare att överföra lärdomar om det ena till det andra, och ger möjlighet att låta bli att upprepa förutsägbara misstag. Det är på alla sätt och vis en nyttig förmåga.

Låt oss skrida till verket att använda denna förmåga, genom att jämföra åtgärderna mot piratkopiering med ID-kontrollerna vid gränsen mellan Sverige och Danmark.

Båda har det gemensamt att de utgör halvdana åtgärder på problem som skulle kunna omintetgöras helt och hållet. Det är möjligt att helt och hållet stoppa piratkopieringen, och det är precis lika möjligt att förhindra att någon flykting någonsin tar sig från Danmark till Sverige. Lösningen är lika möjlig som enkel, och i bägge fall är det lika oönskvärt.


När det gäller flyktingarna är lösningen att riva Öresundsbron och förklara all trafik över sundet vara samhällsomstörtande aktivitet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser på båda sidor av sundet, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler flyktingar, inga fler dyra kontroller. Problem löst.

När det gäller piratkopieringen är lösningen att riva ner internet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser för alla samhällets sektorer, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler piratkopior, inga fler nedladdningar. Problem löst.

Som synes så finns det en slående likhet, och det är att det kostar alldeles för mycket i både pengar och prestige att faktiskt lösa problemet. I stället införs krångliga åtgärder som gör det onödigt besvärligt (och dyrt) för alla inblandade utan att egentligen lösa någonting alls. Den som vill korsa sundet kan fortfarande lifta eller ta en taxi; den som vill piratkopiera kan fortfarande googla utan större besvär.

Den enda skillnaden är att det i piratkopieringens fall finns de som på fullaste allvar föreslår åtgärder som skulle riva ner det internet vi känner idag, och förvandla det till någonting annat. Om vi ska hålla oss till jämförelsen med Öresundsbron, så ligger det förslag på bordet om att tvinga alla att använda just den specifika bron när de ska in i landet - även om de ska färdas mellan Haparanda och Torneå. Trots att det bevisligen finns snabbare, effektivare och billigare vägar.

Det gäller att sätta saker i perspektiv.

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

Är du en riktig man? Tar du tag i problem direkt i stället för att skjuta undan dem? Är du orädd för att ta tag i de svåra frågorna? Är du redo att göra det som måste göras, även om det kommer att vara ansträngande?

Kort sagt - är du en riktig man?

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

I såna fall är du rätt man för jobbet. Det finns nämligen väldigt mycket att göra, och det behövde göras för femtio år sedan. Tyvärr finns det en brist på riktiga män som villigt tar itu med svåra uppgifter när de konfronteras med dem, så jobbet att komma ikapp faller till dig.

Den sista rakryggade mannen. Din tid är nu.

Det finns väldigt mycket sexism att ta itu med, och första steget i att hantera den är att konfrontera den head on. Att lyssna till alla berättelser, ta del av alla livsöden, inse vidden av den vardagligt upprepade tragedin, och acceptera att den händer här och nu. Mitt ibland oss. I vårt samhälle. Bland människor vi känner.

En mindre ståndaktig man hade försökt bortförklara det hela. Sagt att det är överdrivet. Att läget inte är så illa. Att det händer någon annan stans. Men det är inte så du gör. Att rygga tillbaka eller dra sig ur är omanligt, och du är trots allt en riktig man.

Nästa steg är att agera på den förståelse som kommer ur lyssnandet. Att stoppa vardagssexism när den inträffar, att säga ifrån när någon drar ett sexistiskt skämt, att vägra spela med när någon säger att det bara var på skoj.

Det kommer att vara ansträngande. Det kommer att ta tid. Det kommer att tvinga dig att växa och förändras på sätt du tidigare inte behövt göra. Det kommer att göra ont, och du kommer att behöva säga upp bekantskapen med pojkar som inte vågar ta steget fullt ut att konfrontera sexismen som riktiga män.

Men det kommer att vara värt det. Och du kommer att göra det. Att inte göra det vore svagt och fegt, och du är inte den som backar bara för att det är svårare än du tänkt dig.

Stå upp för din manlighet. Stirra sexismen i vitögat och tvinga den att blinka.

De riktiga männens tid är nu.  Din tid är nu.

Mota fienden i öregrind!

Idag inleds en ny fas i handelskriget mot Danmark. Alla som reser från Danmark till Sverige måste ha giltig ID-handling, och de som inte har en sådan nekas inträde. Dessa kontroller förlänger restiden mellan länderna med cirka trettio minuter, och det förväntas uppstå byråkratiska komplikationer i de fall giltig identifikation inte kan uppvisas.

Det är inte uteslutet att svenska medborgare förnekas inträde i sitt eget land. Det är oklart vad denna status som inverterade flyktingar kommer innebära rent juridiskt.

De ekonomiska effekterna av dessa kontroller förväntas ske på både kortare och längre sikt. På kort sikt kommer kostnaderna för kontrollerna att skjutas över till den danska staten och dess företag, och både implementeringen och upprätthållandet av kontrollerna kommer tära på den danska ekonomin över tid. På längre sikt kommer det mentala avståndet mellan Sverige och Danmark att öka, och det kommer att bli en allt avlägsnare tanke att samarbeta ekonomiskt över sundet. När svenskt kapital slutat flöda över gränsen, kommer grannlandet stå svagare rustat inför framtida utmaningar.

Det kommer dessutom att medföra betydande arbetsmiljöpåfrestningar för de anställda vars uppgift det blir att utföra kontrollerna. Delvis eftersom de åläggs att utföra uppgiften de inte getts verktyg för, och delvis eftersom ett eventuellt negativt besked riskerar att mötas med ilska eller våld av arga passagerare. Den mänskliga kostnaden för detta kommer över tid att ta sig uttryck i ökad personalomsättning och fler sjukskrivningar.

Det har sagts att kontrollerna har någonting med flyktingar att göra. Som synes är de effektivare i termer av ekonomisk krigsföring än någonting annat - betydande skador kan åsamkas den danska staten och danska företag utan att ett enda skott avfyras. Det behövs inte ens en krigsförklaring, då alla vet att flyktingar.

Det kalla handelskriget har börjat. Nu återstår bara att se hur och när det eskalerar.