Ett konservativt förslag

Det råder en viss förvirring rörande konservatism i dagarna. Det är populärt att ta ordet i bruk, och det är precis lika populärt att inte veta vad det innebär. Än mer förvirrat blir det när så kallade konservativa vill använda direkt radikala metoder för att genomföra sina program - att riva ned den rådande ordningen och tvinga alla att underkasta sig ett imaginärt 'förr' är motsatsen till konservativt.

För att råda bot på denna förvirring, vill jag nu presentera ett konservativt förslag:

Inrätta matsalar dit vem som helst kan bege sig för ett gratis mål mat, utan krav på motprestation eller legitimation.

Det skulle kunna invändas att detta är ett radikalt förslag, men det är egentligen urkonservativt. Anledningarna är lika pedagogiska som upplysande.

Den första anledningen till att detta är konservativt är att det springer ur en gammal debatt. Debatten om gratis skolmåltider rasade både högt och länge, med inlagor från alla håll. Böcker skrevs, artiklar publicerades, utredningar gjordes. På det stora hela blev väldigt mycket sagt, och frågan blev etablerad i det allmänna medvetandet. Det är inte taget ur luften, och den som vill ta till sig av hur debatten gick har alla möjligheter att göra detta. Historien lever än.

Den andra anledningen är att vi kan anpassa befintliga organisationer för ändamålet. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, utan kan använda och vidareutveckla den kompetens som redan är i omlopp. I och med att varje skola redan bedriver verksamhet som är i det närmaste identisk med förslagets, så finns lokal beredskap att implementera varhelst det finns en skola. (Förvisso månne inte fysiskt i skolorna, men likväl: det är lättare att kopiera institutionellt vetande än att nyskapa det.)

Den tredje anledningen är att medborgarna redan är införstådda med idén. De behöver ingen extra utbildning eller information för att förstå vad det hela handlar om, utan är redo att ta ställning till sakfrågan här och nu. Var och en kan utifrån sin levda erfarenhet förstå hur och varför. Det vore inget radikalt brott mot den rådande ordningen, och ytterst få nya idéer behöver introduceras för att realisera den.

Konservatism är tanken att förändra långsamt, och att förändra på ett sådant sätt att kontinuitet upprätthålls mellan före och efter. Som du sett ovan så finns det redan ett institutionellt ramverk att bygga på, värderingarna är redan rådande hos befolkningen, och de politiska argumenten är redan introducerade. Det enda vi behöver göra är att bygga vidare på det som redan finns.

Låt oss ge mat till de hemlösa, papperslösa, fattiga och hungriga. Det är mindre komplicerat än det verkar.

Dumheten är allstädes närvarande

Ibland verkar det som att en stor dumhet vilar över landet. Som om logikens lagar satts ur spel, och alla resonemang om orsak och verkan kan fyllas i med vilka saker som helst utan att något förändras. Som att förnuftet självt givit upp hoppet, och givit oss alla frispel.

På något vis är allt invandringens fel. Och på något vis köper folk denna förklaring.

Du känner igen fenomenet. Du och dina vänner sitter och diskuterar Greklands finanskris, och om hur den omöjligt kan lösas av att strama åt finanserna till obefintlighet. Ni har just kommit fram till att ECB förmodligen bara kommer göra saker värre, när någon bryter sig in och påpekar att det beror på volymerna. Förvirrade frågar ni om hen menar lånevolymerna, men ack nej, hen menar av outgrundlig anledning förra årets svenska inflyttningsstatistik.

Den logiska kopplingen står i omvänd proportion till hens envetenhet. Det kan omöjligt vara sant, men hen insisterar likväl.

Ni försöker igen, med en annan diskussion. Klimatförändringen närmar sig, och det är bättre att börja förbereda sig tidigt än att inte göra det. Det är dessutom mer ekonomiskt (och ekologiskt), eftersom storskaliga förberedelser håller bättre och längre än improviserade nödaktioner i sista stund. Och när ni just kommit in på hur det är bäst att framtidssäkra våra vattennära städer, bryter sig någon in och påpekar att allt beror på muslimerna. Ni frågar försynt hur hen menar, men svaret är lika vagt som allomfattande.

Därefter kommer ni in på den globala finanskrisen, och hur den påverkar den vardag vi lever i. Den ökade tonvikten på vinst framför social stabilitet har lett till att massuppsägningar blivit vanliga, och effektiviseringar i verksamheter leder oftare än inte till att någon friställs än att mer blir gjort. Över tid har detta givit oss enorma lånemarknader, där det viktiga inte är långsiktiga investeringar, utan att snabbt kunna göra sig en hacka. Så länge hackan är tillräckligt stor, spelar lånegraden ingen roll. Även om vinsten kommer ur att krama jobben ur ekonomin.

Vår gemensamme antagonist bryter sig återigen in i samtalet, och påpekar att allt detta beror på att reglerna ändrats på badhuset i Sundbyberg. Med ospelat engagemang.

Dumheten står som sagt i proportion till envetenheten. Och på något vis går vuxna människor, nominellt i besittning av förnuftets krafter och rationella förmågor, med på dessa resonemang. Det finns bara en fråga, och alla andra frågor kan reduceras till denna enda fråga. Något annat gives icke.

Det är märkligt.

En vill tro bättre om folk. Men de envisas med att göra en besviken, gång på gång. -

En alldeles personlig etisk käftsmäll

Det ligger två böcker på mitt skrivbord. De är i allt väsentligt varandras motsatser, och de är av precis den anledningen de perfekta böckerna att läsa tillsammans.

Den ena är Lögstrups klassiker Det etiska kravet. Dess utgångspunkt är lika enkel som radikal: varje gång vi befinner oss i närheten av andra människor, har vi deras liv i våra händer. Det spelar ingen roll var vi är eller vad vi gör - så länge vi befinner oss i närheten av andra har vi ansvar för dem.

Att säga att detta är lika enkelt som radikalt är att underdriva. Rent konceptuellt är inte svårare än att du finns i världen och påverkar de som befinner sig i närheten av dig. Rent etiskt är det så radikalt att du aldrig någonsin inte kommer att tänka på det närhelst du befinner dig i en social miljö. Det är ständigt närvarande eftersom du är ständigt närvarande.

Det mest radikala är att det inte går att skylla ifrån sig. Om du går förbi en tiggare utan att skänka en slant, så är det du och just du som gått förbi. Det spelar ingen roll ifall andra skänkt eller inte; de andra är inte du, och de kan inte ta ditt ansvar åt dig. Närhelst det finns något gott du kan göra som du inte gör, så är det du som inte gjort det.

Det etiska kravet är personligt. Precis som du.

Den andra boken på mitt skrivbord är Hans Jonas klassiker Ansvarets princip. Dess utgångspunkt är lika komplicerad som radikal. Grundpremissen är att den mänskliga förmågan att få saker att hända - mestadels genom teknologiska framsteg, men även genom sociala och administrativa innovationer - har expanderat enormt under de senaste århundradena. Förr i världen sades det att tro kunde försätta berg - nu kan vi med enkelhet anlita ett företag att göra det åt oss.

Det största och uppenbaraste exemplet på hur vår förmåga att få saker att hända är kärnvapen. Mänskligheten kan, om den vill, bokstavligen utplåna sig själv. Boom.

Lite mindre uppenbart är att vårt handlande numera får konsekvenser även för människor vi inte känner och aldrig kommer att känna. Vi kommer aldrig ens att få reda på vilka de är, hur de drabbats eller vilken (in)direkt roll vi spelat för deras liv. Eventuellt kanske vi läser en notis om det i tidningen, men oftast är det svårt att koppla den till sitt eget levande och görande.

Om detta låter abstrakt, så är det för att det är just abstrakt. Kopplingen mellan aktiespekulanten som köper och säljer för att maximera sin vinst, och de fabriker som läggs ned på grund av att de inte är tillräckligt lönsamma för aktieägarna, är minst sagt diffus. Spekulanten och arbetarna träffas aldrig, och risken finns att de aldrig hör talas om varandra. Likväl påverkar de varandra.

Ett mer konkret exempel rör hur dina konsumtionsvanor påverkar ekonomiska mönster i andra delar av världen. Det är ingen hemlighet att många kläder tillverkas under slavliknande förhållanden; det är ingen hemlighet att det enda som håller igång produktionen är att den är lönsam. Eftersom konsumenter köper kläderna de producerar. Du som konsument och de som producenter kommer aldrig träffa varandra, men ni påverkar likväl varandra.

Det är svårt att vara etisk i en sådan situation, eftersom konsekvenserna av ens handlingar är så pass avlägsna från utförandet av dem. När du köper en billig tröja gör du det inte för att du anser att slavarbete är en bra idé. När en aktiespekulant spekulerar gör hen det inte för att aktivt försätta företag i konkurs. När Einstein formulerade sina teorier var det inte atombomben hen hade i åtanke.

Vad värre är, så används goda uppfinningar i onda syften. Tågnätet är ett effektivt sätt att transportera saker, och det har skrivits mycken poesi om tågresors goda kvaliteter. Men baksidan av effektiviteten är att den kan användas till vilka syften som helst. Samma effektivitet som tar barnen till Liseberg tar även de oönskade undermänniskorna till dödslägren. Och de anställda tågarbetarna som bara försöker göra sina jobb så att de kan betala sina hyror är lika medskyldiga till bägge. Även om arbetet bara består av någonting så tråkigt som att organisera tidtabeller.

Anledningen till att dessa två böcker är perfekta att läsa tillsammans ligger i att de är varandras motsatser. Lögstrup skriver om hur den omedelbara fysiska närheten till andra människor översätts till en moralisk närhet; Jonas skriver om hur moralisk närhet inte har någonting alls med fysisk närhet att göra, och att handlingar här kan få stora konsekvenser någon helt annan stans. Lögstrup lägger tonvikten vid de sociala interaktioner vi har i vardagen; Jonas vid de system vi lever i och vars effekter vi (tillsammans med många andra) bidrar till. Det går inte att översätta det ena till det andra - men likväl är det precis det våra moderna liv går ut på.

Som när vi ser tiggare. Å ena sidan hjälper det dem att skänka en slant; å andra sidan kan vi inte hjälpa alla. Å ena sidan kan vi personligen göra skillnad; å andra sidan kan vi personligen inte göra någonting åt de djupa systemiska anledningar som gör att de tigger. Å tredje sidan hjälper det ingen att vi själva svälter ihjäl i försöket att så mycket som möjligt.

Det är lätt att känna sig kluven och ambivalent. Eftersom situationen är kluven och ambivalent.

Om jag vore demagog skulle jag vid det här laget börja skriva om vad som är rätt att göra. Jag skulle skriva om en enkel sak du kan börja göra med en gång, som garanterat gör världen bättre och som garanterat gör dig till en bättre, mer moralisk människa. Förmodligen skulle jag också nämna organisationer som är garanterat bra, och koppla ihop dessa med den garanterade godheten. Utlova själafrälsning i utbyte mot en liten liten uppoffring.

Men jag är inte här för att vara demagog. Jag är här för att ge dig en etisk käftsmäll i magen.

Hur du än gör så kommer du göra fel. Hur du än gör så kommer det finnas någonting du hade kunnat göra annorlunda. Vad du än gör så finns det alltid något annat du hade kunnat göra i stället. Varje val är ett felsteg, och varje felsteg går i fel riktning. De pengar du gav till tiggaren gav du inte till välgörenhet; de pengar du gav till välgörenhet användes inte för att investera i nya jobb; de pengar som investerades i nya jobb försnillades av riskkapitalister; den tid du använde för att lobba för regler som gör livet svårare för giriga riskkapitalister användes inte för att hjälpa tiggare. Och om du unnar dig god mat under tiden, så äts den i full visshet om att de pengar du lade på den hade kunnat hjälpa något noblare än din glupskhet. Elen du använder för att läsa dessa ord producerades av tysk brunkol.

Allt detta eftersom världen är större än dig, och eftersom du föddes in i ett system som tvingar dig att delta i processer som skadar andra. Det mesta du köper finns eftersom någon annan exploateras. Det du behöver för att överleva produceras under oetiska former. De skattepengar du betalar in används för att göra direkt onda saker - så som att skicka flyktingar tillbaka till en säker död, eller att tvångssterilisera folk. Du bad aldrig om att bidra till något av detta, men du gör det likväl.

Det värsta du kan göra är att ha dåligt samvete. Det är inte ditt fel. Världen var trasig redan innan du fanns i den.

Det bästa du kan göra är att börja se att världen är trasig, och att det finns mycket lite du kan göra åt saken. Förutom att ta hand om dina nära och kära. I ordens många betydelser.

Grattis. Ditt nya, mer etiska liv börjar nu.

Kramar finns att hämta vid behov.

Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Så mjölkar du rasisterna på pengar

Ibland funderar jag på att starta en blogg. Vilket inte direkt är en nyhet, historiskt sett, men detta är en annan slags blogg. En superanonym bloggsak, som inte har min omisskännliga nuna som giveway.

En ren propagandablogg. Inga om, inga men, inga gimmicks, inga förmildrande omständigheter. Ren propaganda, ren genreanpassning.

En ren oförblommerad rasistpropagandablogg.

Anledningarna till denna tankegång är två. Den ena är att det kan göras. Den andra är att det skulle kunna, för att uttrycka det brutalt, bringa in enorma mängder pengar. Bra propaganda + doneraknapp = donationer.

Det skulle inte ens skada någon. Det skulle vara rasistpengar, som med all största sannolikhet skulle donerats till andra rasistpropagandaorgan i vilket fall som helst. Det skulle vara mindre pengar till rasisterna och mer pengar till mig. Win-win.

Det ska sägas att jag inte besitter några speciella färdigheter som gör att just jag och enbart jag har denna möjlighet. Tvärtom - de flesta som besitter förmågan att skriva kan göra det. Det handlar bara förstå genren, hitta en bra mall för att massproducera snabba inlägg, och vara envis med att driva hem de förutbestämda propagandapunkterna. Det behöver inte ens vara bra skrivet - så länge det är många inlägg som uttrycker rätt åsikter så fungerar det.

Anledningen till att det fungerar är att rasismen har blivit en kulturell identitet. En sluten kulturell identitet, till på köpet, vars primära trosbekännelse är att det finns ett vi och ett dom. "Vi" är de som sett sanningen och således förbereder sig inför den stundande muslimska massinvasionen; "de" är en kombination av det sovande folket och de korrupta PK-medierna som vilseleder dem.

De saker som inte överensstämmer med den egna världsuppfattningen avfärdas som PK-trams, lögner och fientlig propaganda. I den mån dessa saker tas in, tas de in precis så mycket det krävs för att formulera ett avfärdande. Det avfärdas, skrattas åt, och förskjuts till kategorin "saker idioter tror på".

Det är ett mycket effektivt försvar av den egna identiteten. Inte minst eftersom alla försök att argumentera mot detta genererar gruppsamhörighet - det går alltid att vinna vänner genom att konstatera hur dum i huvudet någon annan är. Särskilt om detta dumhuvud är indoktrinerat av PK-mediernas lögner och bara spyr upp förutsägbar dumpropaganda gång på gång.

Det är inte så att det fattas motargument. Det är snarare att den sociala miljö vari argument förklaras giltiga eller ogiltiga gör att det är lönlöst att framföra dem. Kontraproduktivt, om målet är att minska rasismen. De hör vad du säger, men de hör också vad deras ideologivänner och bekanta säger om det du säger.

Omvänt innebär detta att det som överensstämmer med den egna världsbilden accepteras som fakta utan vidare. Alla vet redan att muslimerna är på väg att anfalla, att invandringen är roten till allt ont och att invandrare knappt kan räknas till människosläktet. När någon påstår det är det som att de påstår att vatten är vått eller att himlen är blå - det är självklarheter som inte behöver bevisas. Det behöver däremot sägas, gång på gång, för att agera motvikt till den PK-konspiration som tystar dessa självklara sanningar i det offentliga rummet.

Det bästa propagandaknepet av dem alla är att framställa den egna sidan som David gentemot en övermäktig Goliat. Goliat är alltid starkare än en själv, och således finns det inga gränser för hur långt den egna sidan kan gå eller hur högt den behöver skrika; att sakta ned är att förlora. Och ju mer vanliga människor säger emot, desto mer behöver den egna världsbilden bekräftas, eftersom den bevisligen är under attack.

Det är en självgenererande process.

För den som vet vilka åsikter som är "rätt" och vilka som är "fel" är det lätt att skriva effektiv propaganda. Det är bara att upprepa rätt åsikter om och om och om igen, utan att darra på stämman eller variera sig. Ju mer, konsekventare och repetitivt en upprepar rätt saker, desto högljuddare håller de invigna med.

Som sagt, självgenererande process.

Nu kommer jag dock inte att starta en sådan propagandablogg. Mest för att jag har sån däringa integritet, och således har en viss aversion mot att blåljuga världen rakt upp i ansiktet. Men också för att varje extra röst i kören, hur träig och oinspirerad den än är, stärker den självgenererande processen. Det är en extra röst för vi-gruppen att hålla med om, en extra röst för de-gruppen att angripa, och en extra möjlighet för de redan frälsta att bekräfta att det faktiskt är de mot världen.

Det går att tjäna pengar på rasismen. Den är tillräckligt lättlurad för att gå på vad som helst.

Men du kommer förlora din själ om du gör det.