Utopin, och de som diskades från den

Det finns människor som anser att jämställdhetsarbetet är avslutat.

Fullbordat. Ett hundra procent klart. Färdigt. Avklarat enligt plan, sammanfattat i slutrapporten och avverkat som ännu ett i ledet av de många projekt det moderna samhället företagit sig.

Mission accomplised. Fait accompli. Nu tar vi an nästa grej.

Sett ur dessa människors perspektiv blir ytterligare åtgärder inte jämställdhetsfrämjande. Eftersom vi redan uppnått jämställdhet. I stället ses de som hot, snedprioriteringar och direkta angrepp - främst då mot de som förväntas förändra sig.

Främst då män

Ty när någonting är klart, så är det klart. Och det är klart av en anledning - för att allt som behöver göras har gjorts. Om inte allt som behövde göras hade gjorts så hade det inte varit klart, och arbetet hade behövt fortsätta. Men nu blev det klart, så det behövs inte mer. Sluta därmed upp med detsamma!

Det är ett märkligt sätt att tänka. Förståeligt, men märkligt.

Det verkar dessutom som att meddelandet om arbetets fullbordande inträffat mitt under en tillfällig störning i kommunikationskanalerna - vissa fick meddelandet, andra inte. Vilket, onekligen, är en märklig ordning.

Vissa fick en realiserad utopi. Andra fick beskedet om att disken behöver diskas idag också.  Och i morgon. Och dagen efter det. Och alla dagar.

Märkligt hur det där fungerar.

Några korta paralleller mellan internet och arbetslöshet

En första, och väldigt omedelbar, parallell mellan de tu är att de bägge är gamla. Som i inte nya, inte nyhetsvärdiga. De har bägge passerat stadiet där vi kan förväntas vara förvånade över att de finns. Likt arkitektur har det börjat växa mossa och murgröna på dem, och det finns till och med vaktmästare med speciella arbetsuppgifter att hålla tillväxten i estetiskt tilltalande form. De är bägge integrerade i samtiden, och det till en sådan grad att ingen egentligen vet vad de skulle ta sig till om de försvann.

Det är intressant att beakta att Ulrich beck beskrev övergången från full sysselsättning till distribuerad arbetslöshet (den komplexa väv av överlappande projektanställningar, deltider, vikariat och andra prekära arbetsformer som inte är heltidsjobb) redan i sin bok Risksamhället. Den har ett berömt förord, som hen var tvungen att skriva om i ljuset av samtida händelser. Det går trots allt inte att skriva om samhällsomfattande risker utan att nämna Tjernobyl.

En snabb mental blick på kalendern säger oss att det som inte var en nyhet 1986 inte är en nyhet idag heller.

Detsamma gäller för internet. Det finns hemsidor som är äldre än de som tog studenten i år, och det finns inga egentliga ursäkter för att behandla det som en nyhet längre. Alls.

Både internet och arbetslösheten är etablerade fenomen. Både internet och arbetslösheten är cementerade i samtidskulturen. Både internet och arbetslösheten är här för att stanna. Permanent.

Vilket gör det desto intressantare att titta på hur Moderaterna och Socialdemokraterna hanterar dessa fenomen. Det finns nämligen en röd tråd hos de tu, och det är samma röda tråd. Vare sig det handlar om arbetslinjen eller en jobbigare vardag, så lyckas de samstämmigt säga precis samma sak:

Vi har ingen aning om hur vi ska hantera vare sig internet eller arbetslösheten, så vi försöker påskina att de är nyheter så länge som möjligt. För någonting måste vi ju göra.

Det är inte utan att jag avundas dem. Nyhetens behag är trots allt ljuv medan den varar.

Det är roligare att säga nej

Just nu pågår Piratpartiets höstmöte, och om inte allt för lång tid är det dags att börja rösta på saker och ting. Eftersom det inte är dags att rösta precis i detta nu, så vill jag ta tillfället i akt att säga åt dig hur du ska rösta.

Rösta nej till allt du inte förstår.

Det spelar ingen roll varför du inte förstår dem. Oavsett om det beror på tidsbrist, oklart språkbruk eller obekantskap med sakfrågan - rösta nej!

Och om du inte hinner, orkar eller vill läsa igenom motionerna alls - gör då saker enkelt för dig, och rösta nej till allt!

Jag anar att en fråga formas i ditt huvud ungefär nu, och att denna fråga bäst kan summeras med ordet "varför".

I all enkelhet: för att bygga in en tröghet i systemet. Om tillräckligt många anammar den här tankegången, så blir det ett gissel att få igenom saker. Eftersom en måste lägga ner energi på att övertyga de som inte nörvändigtvis bryr sig om ens ytterst specifika frågeställning att bry sig om ens ytterst specifika frågeställning, och göra det på ett sådant sätt att det tränger igenom faktorerna tid, språk och obekantskap med ämnet.

För vi vill väl inte rösta igenom saker som är ointressanta, dåligt skrivna och irrelevanta?

Rösta konservativt. Rösta pirat.

En kort påminnelse

Ibland behövs en påminnelse om sådant som tas lite för mycket för givet. En av dessa saker är den gamla ärevördiga trepiratersregeln, både i dess teori och praktik.

I teorin ser trepiratersregeln ut så här: så fort tre pirater kommit överens om att göra någonting, så har de automatiskt godkännande uppifrån att göra detta någonting. Tuta, kör och var awesome.

I praktiken ser trepiratersregeln ut så här: var taktisk med vilka de andra två piraterna är. Välj inte två personer som inte håller med dig om någonting alls, och lägg inte allt krut på att övertyga dem om någonting. Ignorera dem. Låt dem hållas i sitt hörn, och gör din grej med personer du kommer överens med.

Tuta, kör och var awesome.

Och berätta sedan allt om det.

Gammelmedier for dummies

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att se på gammelmedierna. Det kan vara lätt att missta dessa två sätt för varandra, vilket gör det viktigt att skilja mellan de tu.

Det ena sättet är att se till ägarförhållanden och arbetsvillkor. Gammelmedierna ägs företrädesvis av vinstintressen, som företrädesvis är intresserade av att generera vinst. Vilket lägger press på de ansällda att arbeta snabbt, effektivt och inte alltid med den mest gedigna av bakgrundsresearch. Ju mer material (i text, bild och ljud) som kan produceras billigare, desto bättre - eftersom content är både king och cash.

Detta i kombination med den ständiga konkurrensen från andra gammelmedier (och, i all brutal rakhet, allt annat i hela världen som inte involverar uppmärksamhet till de egna kanalerna) leder systemiskt till att utbudet blir ytligare, mer sensationellt och snuttifierat. Ingen har detta som uttalad agenda, men det utvecklas ändå i den riktningen.

Med resultatet att djupgående analyser av vår samtids misär och möjligheter uteblir, till fömån för återpostande av Youtubevideor, scoop om B-kändisar och spekulationer om vem som blir nästa bondefru. Samt de otaliga x-chocker som skakat löpsedlarna de senaste decennierna.

Det är det ena sättet. Den här raden är till för att markera att texten nu börjar handla om det andra sättet.

Det andra sättet består i att se det som händer som ett resultat av en konspiration. En populär sådan är den ständigt närvarande PK-konspirationen, som systematiskt letar upp allt som inte är politiskt korrekt och lägger locket på kring detta. Vilket resulterar i att ens aktuella frågeställningar (vilka de än må vara) aldrig ser dagens ljus, och att de aspekter av dem som faktiskt gör det är så pass hårt vinklade att de inte tillför någon förståelse till den intet ont anande allmänheten.

Det behöver inte tilläggas att det finns något av en skillnad mellan dessa två sätt att se på saken. Inte minst i hur en förhåller sig gammelmedierna som fenomen. Att anse att PK-medierna är ockuperade av en kår fanatiska ideologer som med järnridåinspirerad järnhand kväser all opinionsbildning, och i alla praktiska bemärkelser är att betrakta som en fientlig makt - sätter onekligen sina spår.

Särskilt i jämförelse med den som anser att gammelmedierna "bara" är systemiskt och institutionellt dysfunktionella i relation till den granskande roll de borde ha. Att de fyllde (och sporadiskt fyller) en viktig funktion genom att hålla anständigheten uppe.

Ändå blandas dessa två sätt att se på saken ihop. Kritik av ytlighet och bristande faktaunderlag översätts till uttryck för PK-mediernas hegemoniska förtryck, och i förlängningen koopteras all mediekritik av konspirationsteoretikernas teoribygge. Det blir, för den som inte orkar tänka ord som "institutionellt dysfunktionell", sak samma - gammelmedier, PK-medier.

Detta är inte en önskvärd utveckling.

Gammelmedierna skriver inte om ett antal saker de borde skriva om. Detta beror inte på att det finns en tystnadens konspiration, utan på de arbetsförhållanden skrivandet sker under. Att skriva fem-tio snabba artiklar om teve-kändisar genererar mer vinst än att skriva en sammanfattning av det senaste beslutet från Riksdagen, och således är det där mediefokus hamnar.

Ingen konspiration behövs för att förklara detta. Och ingen konspiration behövs för att hacka detta.

Det enda en behöver är insikten att journalister är under press att prestera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Och därmed är eld och lågor över enkla historier, enkla sammanhang och enkla punchlines.

Gör det enkelt för dig.

Arbetsplats: Gud

Religion tar sig ibland märkliga uttryck. Särskilt när den till synes lämnat scenen till förmån för någonting annat, och dröjer sig kvar i termer av övergripande tendenser och benhårt rotade övertygelser som inte kan ruckas av någonting alls.

Predestinationsläran är en sådan sak.

På den gamla tiden, när den kläddes i religiösa termer, handlade predestinationsläran om att vi alla redan från början var förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete. Det var bestämt av Gud allsmäktig, och det fanns inte särskilt mycket vanliga dödliga kunde göra åt saken. De kunde dock, genom hårt arbete, skönja tecken på ifall de var utvalda att färdas uppåt eller nedåt. Den som lyckades och nådde framgång med sitt slit, hade Guds välsignelse och kunde tryggt förvissa sig om himmelens framtid. Den som ständigt misslyckades och råkade ut för olyckor, däremot, kunde utan vidare sluta sig till att helvetets portar stod för dörren.

Det fanns inget sätt att veta på förhand, och bara genom att slita, kämpa och arbeta hårt kunde dessa tecken uppenbaras.

Ni anar att det finns en viss inbyggd motivator att sätta igång med arbetet så fort som möjligt.

En hel del har hängt med sedan den gamla tiden. En hel del har förändrats sedan dess. Delarna om att vi är förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete har ramlat bort, och en mer generell förståelse för att både rika och fattiga är lika mycket värda har börjat växa fram.

En av de delar som hängt med är tanken om att vi alla är predestinerade. Vi är dock inte förutbestämda till evig salighet eller fördömmelse, utan till någonting närliggande: till att delta på arbetsmarknaden.

Detta tar sig två uttryck. För det ena anses det vara förutbestämt att det finns en anvisad plats på arbetsmarknaden för alla vid varje givet tillfälle, och den individ som av någon anledning inte infinner sig på sin förutbestämda plats underlåtar att göra guds vilja. För det andra anses de samhällspolitiska åtgärder som inte direkt syftar till att underlätta människors uppfyllande av Guds vilja vara direkt irrelevanta för samtiden och framtiden. Eftersom de inte tjänar Gud, så som varje god handling bör.

Det är oerhört svårt att rucka på dylika religiösa föreställningar, eftersom de är så djupt inbäddade i de troendes sätt att vara. Oftast är det en kamp att ens föra fram tesen att det handlar om en religiös föreställning bland andra - både Gud och naturens ordning säkerställer trots allt att detta är det universella urtillståndet, och det enda en hårdnackad cyniker kan göra är att anpassa sig till läget så som det är.

Även när läget råkar bestå av en massiv global överproduktion, en arbetslöshet som i det närmaste utgör en demografisk sektor, och en ekonomi som vare sig vill ha eller behöver fler arbetare.

Gud är större än ekonomin, trots allt.

Det klär dig inte att vara kvinna

Kläder är sociala ting. De används för att kommunicera ett stort antal saker med omedelbar verkan - allt från social status, yrkesroll, politisk tillhörighet och tusen andra ting. Utifrån en persons klädsel kan ett stort antal slutsatser dras om denne - kläder är sociala markörer. Långt mer än de är sätt att hålla värmen i ett kallt klimat.

Detta är inte kontroversiellt. Det behövs ingen utläggning om hur påvens klädsel skiljer sig från en byggjobbares - du förstår precis vad det handlar om. Du kan det sociala språket.

Utifrån denna förståelse kan vi ställa oss frågan -  hur kan en kvinna klä sig för att sluta uppfattas som en kvinna?

Det skulle kunna tänkas att det bland de tusentals sociala markörer tillgängliga i klädspråket finns någon slags universell markör som utan vidare förklarar bäraren vara könlös. Att det finns sätt att klä sig som, utan vidare omsvep, drar bort all form av uppmärksamhet från allt vad kön och genus heter. Som socialt markerar att det här är en könsfri zon, och att alla tankar kring sådant är både fel och otänkbara.

Det skulle kunna tänkas. Om det handlade om kläder.

Det handlar inte om kläder.

Det handlar om samhällets brutalt problematiska sätt att förhålla sig till kvinnor, och om den konstanta sexualiseringen av allt som är en kvinnokropp. Det spelar ingen roll hur, när, var eller varför den är - den är fortfarande kvinnlig och den är fortfarande kropp, och som sådan är den ett potentiellt sexobjekt. Och kommer att betraktas som ett sådant.

Vilket onekligen gör livet svårt för den som säger att kvinnor får skylla sig själva om de klär sig på vissa sätt. Att de själva provocerade det sexuella våld de utsatts för genom sin klädsel. För det handlar ju trots allt inte om kläder - det är bara den enkla ursäkt man tar till för att inte behöva konfronteras med de svårare frågorna.

Men än svårare blir det för de kvinnor som sägs få skylla sig själva. Eftersom de har fräckheten att vara kvinnor.

Det finns inget rätt sätt att klä sig. Det finns, i den samhällsordning vi nu har, inget sätt för en kvinna att göra rätt. Eftersom frågor om kvinnlig autonomi och rätten att inte vara ett sexobjekt - ständigt förskjuts till sidospår som är omöjliga att komma ur.

För vad är baksidan av klädfrågan, om inte den ständigt närvarande kommentaren: kan du inte klä dig lite sexigare?