Till morgondagens resenärer

Ibland tänker jag på hur det skulle se ut om vi samlade alla deltagare från Ung Pirats introduktionsutbildningar på samma plats.

Jag misstänker att det skulle bli trångt. Det är ju trots allt över hundra personer nu.

Jag misstänker också att deltagare från olika tillfällen kommer att ha olika saker att berätta. Det tenderar att bli olika färg på de olika gångerna - det är trots allt deltagarna som definierar vad som händer. Och som redan de gamla grekerna sade: det är svårt att delta i samma introutbildning två gånger.

Den sak som tenderar att vara gemensam för alla gånger är dock insikten om att klockan fem på morgonen är en väldigt tidig tid på dygnet.

Varje gång.

Det, och den känsla som infinner sig efteråt. Känslan av att det är lite möjligare att påverka världen än det var innan. Känslan av att medlen för att uppnå politisk effekt ligger inom räckhåll, och att det finns tillräckligt många bra anledningar att använda dem för att kunna skippa väntetiderna.

Det finns trots allt ingen egentlig anledning till att inte förändra världen. Eller att be om lov, för den delen.

Yarr!

(:~~~~~~~~

Du har inte ens fel rättigheter - du är bara fel

En av den liberala statens absoluta grundfundament är skyddet av individens rättigheter. Det spelar ingen roll vilken form av liberalism det handlar om - detta är grundbulten framför alla grundbultar. Ruta ett, om vi så vill.

Ett led i detta skydd av individens rättigheter är att skydda individerna från våld. Både från staten och från andra medborgare. Det ligger i sakens natur - det är svårt att vara en fri, rationell aktör som agerar utifrån sitt egna sunda förnuft i sitt eget intresse om någon står redo att begå våld på ens person. Inte bara för att själva våldet i sig utgör ett irrationellt moment, utan även för att hotet om våld förvrider tankarna på ett sådant sätt att rädslan tänker högre än förnuftet.

Som Hobbes sade: rädda människor bygger inga långvariga civila samhällsinstitutioner. De har annat för sig.

Vilket de miljontals människor som lever i nära relationer där våld är ett nästintill vardagligt inslag kan berätta allt om.

Dessa våldsamma nära relationer utgör ett problem för liberalismen. Inte bara för att det är problematiskt att våld inträffar, utan för att lösningen redan är given - den liberala staten ska trygga individens rättigheter. Det säger sig självt att det inte är en bättre definition av vad det innebär att inte bli utsatt för våld som behövs. Snarare ligger problemet i att den institution som ska säkra individens rätt att inte bli utsatt för våld bevisligen inte säkrar denna rättighet, och att hela den arsenal av retoriska angrepp som riktas mot ickeliberala statsformer som inte tryggar individens rättigheter plötsligt kan vändas även mot den liberala staten som sådan.

Per definition.

Det här är ett bekymmer i både teori och praktik. Och den enda anledningen till att detta inte intar en så framträdande plats i de liberalas beskrivningar av världen som det borde är för att de flesta som drabbas av detta våld är kvinnor. Och kvinnors rättigheter är, som bekant, lite mindre viktiga att skydda än mäns - i både teori och praktik.

Eller?

Motargument i kvadrat

Under den senaste tiden har Motargument.se varit utsatt för en DDoS-attack. Vilket månne inte är den mest oväntade av händelser - så fort starka känslor inträffar så tenderar DDoS-lådan att plockas fram, och ingen känner livet starkare än en rasist i sitt livs form.

Ty det måste ha varit en rasist som är i farten. Vem skulle annars vilja göra en sida full av välpolerade, välformulerade och välregisserade argument mot rasism otillgänglig för allmänheten?

Jag skulle gärna vilja påstå att det finns ett allmänintresse för sådana argument, men låt oss vara ärliga - de flesta behöver egentligen inte sådana. De vet instinktivt att de flesta människor är ganska lika under all yta, och att en förkylning är precis lika jobbig att få var en än kommer ifrån.

Now, jag är inte en främling för DDoS-attacker och andra former av digital civil olydnad. De ingår som ett självklart inslag i arsenalen för varje minimalt kunnig datoranvändare, och den som befunnit dig i någon slags diskurs som har någonting som helst att göra med datorns roll i det offentliga samtalet har hört fenomenet debatteras till döds minst femton gånger. Det är inte ett nytt fenomen, och det lär inte blir mindre nytt eller mindre använt framöver.

Ni är arga - I get it. Ni vill göra ett statement - jag hajar det också.

Den delen ingår i själva grejen med att vara en högprofilsajt. Det går inte att göra en omelett utan att knäcka minst ett ägg.

Vad som inte ingår, däremot, är att ge sig på redaktörernas privata hemsidor. Det är den digitala motsvarigheten till att åka hem till någon, ställa sig utanför deras dörr och demonstrativt krossa glas mot asfalten.

Vilket, för att vara glasklar, inte är okay. Det är att ha passerat en gräns.

Så jag vill ställa er en enkel fråga: är ni sådana som gör sådant? Är ni den typen av personer? Kan ni med ärlighetens fulla kraft stå för att ni är den typen av människor?

I såna fall är det lika bra att ni ger er till känna. Inte för oss på redaktionen, mind you, utan för era nära och kära. De som litar på er till vardag och utgår från att ni är reko personer med hjärtat på rätt ställe. De förtjänar den ärligare versionen av er.

Om ni däremot inte är den typen av personer - tja. Vad tusan håller ni då på med?

Peppar peppar kaka

Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha följt #pepparkaksgate medan den hände, och att en förklaring inte är nödvändig för de flesta av er. För er som firat söndag genom att ta sovmorgon eller läser i framtiden, så består denna gate av detta:

En skola i Laxå rapporterades förbjuda någon från att vara pepparkaksgubbe i luciatåget. De sociala medierna hakade på, och innan någon visste ordet av så talade alla om detta. Bandvagnen var i full sving, och alla hade någonting att säga om saken. Med viss betoning på alla.

Så. Bandvagnen rullade vidare en stund, och allt fler av alla hakade på. Sedan framgick det att det hela var ett missförstånd, och att saker var mindre dramatiska än alla framställde det hela som.

En skulle kunna tro att historien tog slut där. Att storyn är över. Problemet är förstås att sanningen inte riktigt argumenterar för sig själv, och att bandvagnen är en svår sak att stoppa när den väl har fått momentum. Medan jag skriver detta ser jag hur folk diskuterar det "inträffade" utan vidare, och hur de utifrån detta drar slutsatser om dagens Sverige. Tydligen håller den svenska kulturen på att dö ut, bit för bit. Igen.

Det kan vara värt att minnas Thomas-teoremet: en händelse är verklig om den är verklig till sina konsekvenser. Efter ett tag spelar det ingen roll ifall det verkligen hände eller inte - diskussionerna hände, och det är de som spelar roll.

Det som gör det hela desto läskigare är att så väldigt många lagar stiftas i de diskussioner som följer på dylika händelser. Det räcker med att nämna fildelning för att ni ska förstå vad jag menar - en gång i tiden sporrade någon upp tillräckligt mycket rädsla för piratkopiering för att göra alla utom engagerade nördar rädda för fenomenet, och sedan har denna rädsla hängt kvar. Som rädsla, diskurs och inte minst som gällande lagstiftning.

Detta trots att alla bevis du någonsin velat ha visar att kommersiellt baserad verksamhet överlever teknologiska förändringar. Från jordbruket till tryckpressen till internet.

Det finns fler exempel. Kriget mot terrorismen varandes det största. Ett annat är den senaste tidens varningar för cyberbrottslighet. Rädsla först, lagar sedan. Eftertanke efteråt.

Jag vill att ni alla tänker över hur ni reagerade på pepparkaksgate. Eller, rättare, på hur ni reagerar på nästa #gate som utan tvekan kommer att hända. Kommer ni springa med bandvagnen, eller månne ta det lite lugnare och reflektivare?

Jag uppmanar och uppmuntrar.

Nittiotalet lever! Länge leve nittiotalet!

Det är 2002 igen! Fildelningen håller på att förgöra kulturindustrin, och om vi inte sätter stopp för de hiskeliga piraterna så kommer all kommersiell kulturproduktion att gå under!

Eller, well. Det är 2012, och det verkar inte bättre än att kulturindustrin överlevt införandet av internet som social självklarhet. Hur går det för er, biografdrivare? Rekordår i år igen, eller var det bara de tre senaste åren före detta?

Jag måste dock tillstå att det är uppfriskande att se herrarna filmskapares (tydligen hittade de ingen kvinna som höll med dem) argumentation. Den är så väldigt back to basics. Tillbaka till roten, värna om ursprunget och så vidare. Nittiotalet lever, och det vill införa hastighetsbegränsningar på informationsmotorvägen!

Jag blir rent av nostalgisk. Cyber all the things!

Now, någonting som alltid fått mig att le lite extra kring den här typen av argumentation är den uppsättning premisser de använder. Tillåt mig att ställa upp det som en syllogism, för tydlighetens skull:

1. Det är omöjligt att tjäna pengar, pga fildelning!
2. Piraterna tjänar för mycket pengar, pga fildelning!
3. Alltså måste vi ta till hårdare tag mot pirater!

Ni ser förstås omedelbart problematiken i detta. Hur kan det å ena sidan vara omöjligt att tjäna pengar, och i nästa vara så pass möjligt att någon tjänar för mycket pengar? Det går inte ihop, rent logiskt.

Det är dessutom inte relevant, eftersom det finns så pass stor konkurrens från saker som inte är piratkopiering att det varken gör från eller till om piratkopiering som fenomen på något magiskt vis försvann över en natt. Om det är omöjligt att tjäna pengar med piratkopiering så kommer det likväl att fortsätta vara omöjligt även utan piratkopiering, och då hjälper det liksom inte att skrika på censur.

Just den delen  är lite mindre nostalgiskt uppfriskande, onekligen.

Men om det här är vad den svenska filmbranschen tycker och tänker just nu - nu, idag, medan du läser detta - så är det ett större problem för branschen än vad piratkopieringen i sig någonsin varit. Det innebär nämligen inte bara att de lever i ett evigt 2002, utan även att de kommer att fortsätta göra filmer som om det vore 2002.

Vet ni - det kanske är därför det tycks vara omöjligt att tjäna pengar? Vad tror ni?

Vad Jonas Gardell inte säger om samtiden. Än.

Jag tycker episoden med Gardell är en smula komisk. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor på hela skeendet, och alla som blivit en del av ett nätforum har sett det hela hända minst femton gånger.

Skeendet ser ut så här:

1. Folk skriver det de skriver och lever ut sina vardagar utan vidare bekymmer.
2. Någon av moderatorerna tar bort någonting någon har skrivit.
3. Någon (företrädesvis den vars skriverier är borttagna) påpekar att borttagandet har hänt
4. Någon annan ser detta, och delar med sig av sina tankar om censur och yttrandefrihet
5. Ytterligare någon annan ser orden "censur" och "yttrandefrihet", och håller med verbal kraft en låda leviterandes i hetluften
6. Detta leder till en snöbollseffekt, där ett stort antal personer enas om att censur/yttrandefrihet är dåligt och att moderatorerna är onda censurfascister och måste dö

Säg stopp om du känner igen dig.

Det som inte har hänt än i fallet Gardell är dessa steg:

7. Steg 1-6 upprepas med jämna mellanrum
8. Moderatorerna hittar någon slags metod för att hantera detta. Antingen via omedelbara responsrutiner, mer subtila långsiktiga strategier (mata inte trollen!), eller den klassiska appellen till nätforumens mest heliga av heliga regler:

Din yttrandefrihet gäller inte här. Deltagande är ett privilegium, inte en rättighet. Lev med det, var trevlig mot dina medmänniskor och återgå till steg 1.

9: Folk lär sig att steg 1-6 kommer att upprepas, och inkorporerar detta (samt steg 7-8) i sina världsbilder. Likt franska tunnelbaneresenärer lär de sig att saker kommer gå hett till med jämna mellanrum, och anpassar sig därefter.
10: Återgå till 1.

Så när jag ser all uppståndelse kring Gardell, så kan jag inte annat än att finna det komiskt. Sakta men långsamt håller nätkommunikationens logik på att etablera sig som offentlighetens logik. Månne kommer den offentliga debatten att ha en aningen längre inlärningskurva än de självselekterade semioffentliga forumanvändarna från förr, men det kommer att hända.

Något som är mindre komiskt är att medan det här långsamma uppvaknandet till nittiotalets väl dokumenterade nätvanor pågår, så springer resten av världen vidare utan vidare respekt för samhällens innebonde upprepningstvång. Medan episoden om Gardell har ett skimmer av nostalgiskt återblickande om sig, så går det inte ifrån att den händer nu. Och att den händer i vårt samhälle med våra lagar.

Lagar som gör det fenomenalt svårt att vara bög, invandrare eller bägge. Lagar som dokumenterar vem du talar med, när, hur länge och hur ofta (hej Datalagringsdirektivet). Lagar som dokumenterar vad ni talar om, och gör denna dokumentation retroaktivt sökbar (hej FRA). Lagar som utan vidare betänkligheter gör svenska journalister livsfarliga för människor som kommer från länder där det inte ses med blida ögon att tala med medierna. Lagar som på ett brutalt konkret sätt kan identifiera dig som homosexuell, och som numera tillåter våra myndigheter att berätta för varandra om detta sakernas tillstånd.

Lagar som gör att du kan få polisbesök mitt i natten genom att råka använda orden "sprängande huvudvärk" när du talar i telefon.

Dina rättigheter gäller inte på Facebook. Detta är de digitala favelornas defaultläge. Lev med det.

Att dina rättigheter inte gäller i resten av samhället borde dock inte vara defaultläge. Det borde leda till att steg 2-6 blir din vardag i både ord och handling.

Låt oss hoppas att Gardell är precis lika skicklig på att framkalla både leenden och eftertanke som hen brukar vara. Det behövs. Nu mer än någonsin.

Din enkla introduktion till hacking

Det är tydligen inne att varna för hackers nuförtiden. Igen. Som om nittiotalet aldrig riktigt tog slut, och filmen Hackers fortfarande är definitionen av hur datorhantering går till. Vi ligger alla i riskzonen för att få fortkörningsböter när vi rullar fram på våra inlines på informationsmotorvägen.

Givetvis är det enda rätta att göra att skriva om hur du också kan bli en hacker. Here goes.

Det hela börjar med en enkel princip. Denna ser ut så här: allt som händer, händer av en anledning. Det finns ett steg mellan att du trycker på en knapp och att någonting händer, och detta mellansteg är det viktigaste som finns i hela världen. Ty om du kan lägga in ett störningsmoment i detta mellansteg, så har du besegrat systemet och kan ta dig vidare med det du gör.

Vill du åka gratis för evigt i kollektivtrafiken? Ta då reda på vad det är mellan ditt användande av plastkortet och signalen för godkänt, och du är resklar.

Vill du ta dig förbi en betalvägg på en hemsida? Ta då reda på vad det är som triggar sidan att acceptera dig som betald, och dina läsvanor är expanderade.

Vill du göra någonting alls över huvud taget? Ta då reda på vad som står mellan dig och dettas händande, och få detta att hända.

Det är en väldigt enkel princip, och det är till på köpet en väldigt användbar sådan. Den fungerar nämligen ganska precis överallt, och vad du än tar dig för så kommer du behöva göra någonting för att åstadkomma någonting. Det är som om det vore en enkel heuristisk princip för hur problemlösande går till eller något, generaliserbar till det mesta.

Låt det farligt? Eller låter det som någonting vi kanske borde spendera lite mer tid åt att lära skolbarnen, så att de på egen hand kan finna lösningar på problem som uppstår i deras vardagar?

Den som går på myten om hackers farlighet tror att generell kunskap är farlig. Den som inte gör det tror att generell kunskap är någonting som borde stå alla till buds, både trots och på grund av att dess tillgänglighet kommer att göra kaos med våra etablerade sociala normer.

Var inte rädd för människor som kan saker. Var snarare rädd för tanken att kunskap är farlig.

Sådana tankar dödar fler människor än vad hackers någonsin gjort.