Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Dygdig trollhantering

De gamla grekerna lade mycket möda på att försöka besvara frågan om det goda livet. Vad är det, hur uppnår vi det, är det lunch snart? Viktiga frågor som har bäring än idag.

Eftersom de var gamla greker, så blev svaret oftast att det goda livet är synonymt med vad gamla greker gjorde. Det vill säga att filosofera, odla sina dygder och på det stora hela vara fria själar.

En viktig följdfråga som följer på detta är den om vad som ska göras med de som inte lever det goda livet. Och än mer vad som ska göras med de som inte ens försöker leva det goda livet.

De gamla grekernas svar var att sätta kvinnor och slavar i arbete, så att de fria själarna kunde få tid över att odla sina dygder. Vilket inte riktigt duger som svar för oss mer moderna människor, och vi står därmed kvar med den urgamla frågan:

Vad ska vi göra med människor som är dumma i huvudet?

Eller, för att formulera det aningen modernare: vad är rätt sätt att hantera aggressiva troll, som bortom varje rimligt tvivel kommunicerat att de aldrig någonsin kommer ta reson, inte kommer att idka dialog, och på det stora hela medvetet beter sig som om de vore akut dumma i huvudet?

Vi skulle kunna försöka vara förstående och möta dem halvvägs. Vara en välvillig medsjäl i ett gemensamt sökande efter det goda livet. Vilket är en god grundambition i alla former av mänskligt bemötande, men det faller på att det är ett gemensamt projekt som kräver medhjälp från medmänniskan. När detta uteblir, står vi kvar med den ursprungliga frågan: hur bevarar vi anständigheten vid mötet med dumheten?

Vi skulle kunna gå till frontalangrepp mot dem. Det är trots allt deras primära sätt att kommunicera, och det finns ett gammalt talesätt om att bönder bör tilltalas på bönders vis. Om de inte förstår någonting annat, så borde de väl förstå sig själva? Vilket de borde. Men denna ambition faller på grundpremissen att de medvetet beter sig som om de vore dumma i huvudet. Det som är dåligt när en person gör det blir sällan bättre när två personer gör det, och du vinner ingenting på att göra dig dummare än vad du är.

Vi skulle kunna be dem ta sitt förnuft till fånga. Påminna dem om att upplysningen har varit en grej i några århundraden, och att det finns gott om självhjälpstexter på temat. Återigen faller allt dock på grundpremissen, att detta är precis det de inte kommer att göra.

Vi skulle kunna se dem som vädret, det vill säga någonting som händer vare sig någon vill det eller inte, och prata om det när det passar den sociala situationen. Vilket förvisso fråntar dem deras status som mänskliga subjekt, och är aningen moraliskt suspekt om du lyssnar på Kant. Men eftersom de medvetet agerar som om de vore dumma i huvudet, så finns det ingen direkt anledning att agera som om de vore rationella aktörer. Inte heller finns det någon anledning att se deras utspel som mer meningsfulla än vädrets nycker, eller någon anledning att låta bli att prata om dem när andra diskussionsämnen tryter.

Vi kan inte göra mycket åt att vissa aktivt väljer att avsäga sig det goda livet och dess dygder. Sorgligt nog. Men vi kan låta bli att avsäga dem för egen del. Bevara anständigheten när vi konfronteras med dumheten.

Mot dumheten kämpar själva gudarna. Förgäves.