Thursday, August 22, 2013

Du arbetar för hårt, för mycket och för länge

Det sägs att ju mer en människa utför en viss aktivitet, desto mer lär hen sig om det utförda. Under verksamhetens gång noteras detaljer, aspekter och nyanser som bara kan ses av den som tar sig tid att verkligen studera på nära håll. Genom levd erfarenhet uppenbarar sig vishet som de oerfarna inte kan ta till sig.

Det är sant. För allt som inte är arbetslivet.

Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter.

Vadan detta?

Det finns en utbredd uppfattning om att det finns en viss mängd arbete som måste utföras per person, och att om någon inte utför sin del så måste alla andra arbeta desto hårdare för att jämna ut balansen. Ju fler som inte arbetar, desto hårdare måste de som faktiskt arbetar arbeta för att allt ska gå ihop.

Om detta vore sant, så skulle det vara helt naturligt att betrakta de icke-arbetande med viss avoghet. De gör ju livet svårare för alla andra, och förväntar sig att andra ska slita för deras skull utan att ge något i gengäld.

Det är inte sant.

Det finns en viss mängd arbete som måste utföras. Fördelad över alla arbetsföra människor så blir den nödvändiga arbetstiden ungefär en timmes arbetsdag. Tack vare framsteg i teknik och social organisering så har den mängd arbete som kan utföras per individ ökat hundrafalt det senaste århundradet, och summan av alla ackumulerade arbetseffektiviseringar är att arbetet effektiviserats.

Dagens standard ligger på åtta timmar om dagen. Det är väldigt mycket arbete i onödan.

Problemet med den stigande arbetslösheten är inte att folk är arbetslösa. Inte heller att arbetsbördan snedfördelas mellan de som arbetar ihjäl sig och de arbetslösa som parasiterar på dem. Problemet är att vårt samhälle är organiserat på ett sådant sätt att det enda liv som betyder någonting är arbetslivet, och att alla som inte innehar ett arbete är andra klassens medborgare som måste leva i undantagstillstånd (och på nåder). Problemet är inte mängden arbete som behöver utföras - problemet är den försvinnande mängd nödvändighet som finns kvar.

För den politiker som vill garantera jobb åt alla är lösningen enkel. Det finns många ogrävda gropar som ännu inte är återigenfyllda, och många nålar som kan gömmas i många höstackar för att ge folk någonting att göra. Allt som behöver göras görs med samtidens överproducerande effektivitet, och det enda som inte produceras till allas belåtenhet är arbetstid.

Alternativen för framtiden är två. Det ena alternativet är att allt fler jobb gör allt mindre, och där allt fler ursäkter används för att sätta folk i arbete eller arbetssubstitut (hej Fas 3). Det andra är att vi tar det monumentala överflödet på allvar och realiserar den dröm våra förfäder arbetade så hårt för att realisera: ett liv där det hårda arbetet är avskaffat.

Det kan göras.

Flattr this

2 comments:

  1. "Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter."

    Jo det där känner man igen sig i som långtidsarbetslös!

    ReplyDelete
  2. Det var inte allt för länge sedan, i våras tror jag, som jag satt på Välfärdskonferensen och hörde en siffra på ca 24 timmar/vecka - arbetstiden i genomsnitt om vi alla delade på det avlönade arbete som utförs idag. Har för mig att det var under Malmökommissionens föreläsning, men kan ha varit någon annan.

    Osagt huruvida allt avlönat arbete som utförs idag egentligen är nödvändigt.

    ReplyDelete