Thursday, December 13, 2012

Du har inte ens fel rättigheter - du är bara fel

En av den liberala statens absoluta grundfundament är skyddet av individens rättigheter. Det spelar ingen roll vilken form av liberalism det handlar om - detta är grundbulten framför alla grundbultar. Ruta ett, om vi så vill.

Ett led i detta skydd av individens rättigheter är att skydda individerna från våld. Både från staten och från andra medborgare. Det ligger i sakens natur - det är svårt att vara en fri, rationell aktör som agerar utifrån sitt egna sunda förnuft i sitt eget intresse om någon står redo att begå våld på ens person. Inte bara för att själva våldet i sig utgör ett irrationellt moment, utan även för att hotet om våld förvrider tankarna på ett sådant sätt att rädslan tänker högre än förnuftet.

Som Hobbes sade: rädda människor bygger inga långvariga civila samhällsinstitutioner. De har annat för sig.

Vilket de miljontals människor som lever i nära relationer där våld är ett nästintill vardagligt inslag kan berätta allt om.

Dessa våldsamma nära relationer utgör ett problem för liberalismen. Inte bara för att det är problematiskt att våld inträffar, utan för att lösningen redan är given - den liberala staten ska trygga individens rättigheter. Det säger sig självt att det inte är en bättre definition av vad det innebär att inte bli utsatt för våld som behövs. Snarare ligger problemet i att den institution som ska säkra individens rätt att inte bli utsatt för våld bevisligen inte säkrar denna rättighet, och att hela den arsenal av retoriska angrepp som riktas mot ickeliberala statsformer som inte tryggar individens rättigheter plötsligt kan vändas även mot den liberala staten som sådan.

Per definition.

Det här är ett bekymmer i både teori och praktik. Och den enda anledningen till att detta inte intar en så framträdande plats i de liberalas beskrivningar av världen som det borde är för att de flesta som drabbas av detta våld är kvinnor. Och kvinnors rättigheter är, som bekant, lite mindre viktiga att skydda än mäns - i både teori och praktik.

Eller?

Flattr this

4 comments:

  1. Intressant iakttagelse. Jag kommer att tänka på en annan skiljelinje än just män/kvinnor: offentligt-privat, eller hemma och på gatan, så att säga. Hur långt ska statens våldmonopol sträcka sig för att värna rättigheter? Eller ännu mera precist: hur långt ska skyldigheten att driva allmänt brottmål sträcka sig? Om vi antar hållningen individens rättighetsmaximalism, säger vi egentligen att vi ska ha poliser (eller det moderna, armlösa lågkostnadsalternativet övervakningskameror) även i hemmen. För det är skillnad på brott och brott: vissa lagbrott medför endast en rättighet hos offret att anmäla och driva process mot förövaren. Andra brott är det allmännas skyldighet att anmäla/driva oavsett om offret vill så eller ej.

    ReplyDelete
  2. Jag kollade upp vad begreppen heter på juridiska. Ett brott kallas målsägandebrott om offret måste anmäla det för att polisen ska göra något. Övriga brott, dvs. de där polisen kommer inleda förundersökning oavsett offrets vilja, sägs höra under allmänt åtal.

    ReplyDelete
  3. Om jag inte minns helt fel så är det inte så stor skillnad mellan könen för våld i nära relationer men att män anmäler dessa brott i mycket mindre utsträckningar.

    ReplyDelete
  4. Jag har den inställningen att halva mitt liv tillhör det gemensamma. Den delen kan jag inte påverka på annat sätt än via politiskt och att delta i sociala sammanhang
    Resten av mitt liv, är mitt eget.

    Det förenar för mig en liberal och social gren och där gränserna för vad som är vad, hela tiden vara föremål för debatt och strid.

    ReplyDelete