Det politiska bloggandet - tio år senare

Att summera tio år är ett stort åtagande. Det är en tidsrymd som innehåller många händelser, förändringar och utvecklingar, och varje val som framhäver vissa aspekter döljer med nödvändighet andra. Det finns så mycket tid att summera och så få ord att göra det med – texten måste bli klar någon gång, trots alls. Det vore onekligen väldigt otidsenligt med en tioårssummering som anländer först efter tolv år; god timing är mer än bara en artighet. Inte minst för bloggare.

När jag funderat över hur jag skulle gå tillväga för att summera de tio år som gått sedan alla hjärtans dag 2009 – och allt som skett under tiden – har jag frågat mig om det vore lämpligast att summera den personliga eller den politiska utvecklingen. Båda är intressanta och omfångsrika, och skulle med lätthet kunna fylla hela böcker, men jag anar att det finns en fråga som behöver ställas innan alla andra frågor kan besvaras:

Vem läser ens bloggar 2019?

Det är förmodligen värt att påminna om att internet var annorlunda på den tiden. Särskilt år 2009. Facebook var inte den globala leviathan det är nu, Twitter hade just grundats, och maxlängden på Youtubes videor var tio minuter. Instagram fanns inte. Den första iPhonen släpptes 2007, och var fortfarande något av en nyhet. Sociala medier var någonting som hände vid sidan av den egentliga aktiviteten online:

Slösurfandet på hemsidor.

Om du stirrar på dessa ord med förvirring i ditt sinne och en djup känsla av svindel i ditt hjärta, så förstår du vidden av den förändring som skett under det senaste decenniet. Internet var en fundamentalt annan plats, där webbplatser inte bara var en ursäkt för att slussa en vidare till en app eller en facebooksida. Hemsidor var internet, och det var där det hände. För varje given definition av ”det”.

Detta är viktigt att hålla i åtanke. Inte bara för att det är lätt att glömma radikala förändringar i efterhand, utan även för att det besvarar frågan om vem som läste bloggar 2009. Och, än mer, vem som skrev bloggar på den tiden. Det fanns en publik för det, en etablerad förförståelse för mediet, en medvetenhet om genren som gjorde att både läsare och författare kunde hoppa rakt in och sätta igång utan allt för stora mentala omsvep. Det var, för att uttrycka det kort och koncist, en grej.

Världen var yngre då.

Med detta i bakhuvudet, är det lätt att förstå hur jag som allt för ung person (var jag någonsin så ung?) kunde ta steget från att skriva i communities och på forum till att skriva på en egen blogg. Till en början skrev jag på samma sätt som i de andra medierna, men över tid lärde jag mig den ädla konsten att forma ett inlägg på ett sådant sätt att det är både sammanhängande och relevant för samtiden. Med tilltagande skrivförmåga anlände även läsare och medbloggare, i en god cirkel bäst beskriven av frasen ”learning by doing”. Så här i efterhand är den största delen av sakinnehållet i det jag skrev inte överdrivet intressant, annat än som en tidskapsel över en dåtid som flytt. Det blir så när en skriver för samtiden om dagsaktuella ämnen. Samtiden var bättre förr.

Desto intressantare är den publik som fanns då men som inte finns nu. Dels de bloggare som skrev inom Piratpartiet, som jag var i ständigt samråd med och diskuterade både ämnesval och skrivstrategier, men även bloggare från andra partier, som också skrev om dagsaktuella ämnen utifrån sina egna ståndpunkter. Tillsammans utgjorde vi ett slags samtida republic of letters – en korresponderande grupp människor som med ojämna mellanrum diskuterade politiska skeenden, i både medhåll och mothugg. Den som ville få sig en bild av hur de olika partierna tyckte om de frågor som var aktuella just då, kunde med lätthet läsa bidrag från alla partier. Dels eftersom nyhetssidorna länkade tillbaka till de blogginlägg som länkade dem, och dels eftersom vi bloggare länkade till varandra. Det senare skedde enligt outtalad överenskommelse vare sig en höll med dem eller ej, men jag misstänker att länkandet hade en tendens att korrelera med medhållskofficienten i icke ringa grad.

Det fanns, med andra ord, en politisk offentlighet där vem som helst med uthållighet, intresse av att läsa nyheterna och någon form skrivförmåga – kunde träda in. För en kort period i den svenska politikens historia diskuterade partiernas medlemmar med varandra, och tog del av varandras åsikter. Habermas hade varit stolt över oss.

Detta finns inte längre.

Detta beror dels på den ovan nämnda övergången från hemsidor till sociala medier (det ger mer omedelbar effekt att skriva en tråd på twitter eller en post på facebook, än ett inlägg på en blogg), men också på en mycket specifik incident som inträffade år 2011: Politiskt Inkorrekts uppmaning att förstöra denna gemenskap genom att överrösta den med trollkörer och spam. Deras metod var mycket enkel och brutal: de uppmanade sina många och likriktade läsare att besvara alla tweets som taggades med #svpol med sanningen om invandring och mångkultur. Det som dagen innan den trettioförsta augusti var ett offentligt samtal, var dagen efter ett slagfält, där rasismens gutturala vrål överröstade allt annat. Effekten var omedelbar och förödande.

Det behöver nog inte sägas att Politiskt Inkorrekt var SD:s propagandaorgan, vilket sedan bytte namn till Avpixlat. De heter någonting annat nu. De har tagit bort sina gamla alster från sina webbplatser, men historiskt intresserade personer kan läsa deras uppvigling här. Den är lika oförlåtlig nu som då.

Det politiska bloggandet levde kvar en tid efter detta, men sakta men säkert blev inläggen färre. Tröttheten satte in – reaktionerna på ens inlägg tycktes bestå mer av troll än någonting annat. Kombinationen av gapiga troll, minskande läsekretsar, färre länkar från medbloggare, och en allt snabbare (och stundtals märkligare) nyhetscykel på sociala medier ledde efter hand till att intresset för att skriva försvann. När tidningarna så småningom slutade länka tillbaka till enskilda bloggposter, var den politiska bloggosfären officiellt död. Det fanns (och finns) förvisso fortfarande politiska bloggare, men de skrev inte för samma politiska offentlighet. Tiderna har förändrats, likaså det politiska samtalet.

Månne kan förändringen sammanfattas med en anekdot från mitt studentliv. När jag under 2012 skulle välja ett ämne för min kandidatuppsats i retorik, valde jag den politiska offentligheten så som den tog sig uttryck i bloggosfären. Då fanns den fortfarande kvar, förvisso i något försvagad form, men i tillräckligt hög grad för att utgöra empiriskt material för en uppsats. Tyvärr drabbades jag av sjukdom, och kunde inte slutföra uppsatsen där och då. När jag under 2017 återupptog det retoriska uppsatsskrivandet, funderade jag på att fullborda uppsatsen så som jag hade tänkt fem år tidigare. Som ni kanske redan anar, fanns det inte tillräckligt mycket bloggande kvar för att fullfölja projektet i den anda av politisk offentlighet mina minnesanteckningar språkade om. I stället skrev jag retoriska överväganden på Patreon. Skillnaden mellan då och nu är vare sig subtil eller svårfångad.

Detta reser onekligen frågan vad som hänt med alla politiska bloggare efter att de slutat vara politiska bloggare. Skriver de någon annanstans, nöjer de sig med korta kommentarer i sociala medier, eller har de slutat skriva helt och hållet? Vart tog ni vägen, vänner och lojala opponenter?

Av det redan sagda, kan ni nog dra slutsatsen att jag stannade på universitetet länge nog att skriva ett par examensarbeten. Kandidatuppsatsen i retorik är redan nämnd. Därtill skrev jag en magisteruppsats i pedagogik (om vilka former av kunskap som anses legitima i skolmiljöer, och vilka som anses vara irrelevant nonsens trots att de rent konkret är identiska med lärandemålen), samt en magisteruppsats i sociologi (om hur rationalitet tar sig olika former i olika kontexter, och den märkliga paradoxen i att ett hänsynslöst reducerande av allting till rationellt mätbara enheter kan bli en estetisk princip). Utöver detta finns ytterligare två kandidatuppsatser, men de är inte lika spektakulära.

Mer bloggrelaterat finns jag även på ett antal nya bloggar. Traditionen att starta en blogg om året, som inleddes idag för tio år sedan, har fortsatt, och fortsätter. Beroende på om du är intresserad av litterär kritik, emotionella vinjetter, utkast till större idéer, en bok om Alpha Centauri eller – årets nyhet – reflektioner om städers och samhällens utveckling, så har du en hel del läsande framför dig.

Och, om du känner dig manad, skrivande.

Det är aldrig för sent. Din röst behövs.

Det enda inlägg du behöver läsa om debatten om svenska värderingar

Det är inne att tala om svenska värderingar nuförtiden. Det är förvisso alltid inne att tala om svenska värderingar, men verkar det vara mer inne än vanligt. Det talas till höger, det talas i mitten, det talas till vänster - det talas så mycket att det är möjligt att bygga sig en kammare med fullt surroundljud och bo i den på heltid.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Det märkligaste med diskussionen om svenska värderingar är att det sällan betraktas som en empirisk fråga. Det debatteras flitigt hit och dit om exakt vilka de svenska värderingarna är, vilka värderingar som är svenska, och huruvida det finns någonting sådant som svenska värderingar. Debattens hetta är ibland glödhet, och jag misstänker att en icke ringa mängd fjärrvärme utvinns därur. Men hettan till trots så tenderar debatten att springa på stället. Den kommer ingenvart. Den ena värderingen efter den andra tas upp som exempel (ibland gott, ibland dåligt, oftast bägge i olika omgångar), och beroende på vilket ämne som är ajour för dagen ligger betoningen på olika aspekter av de svenska värderingarna. Badhus dyker upp som diskussionsämne överraskande ofta.

När allt är sagt och gjort har väldigt få insikter vunnits om de svenska värderingarnas egentliga natur. Eftersom det enda som hänt är att saker sagts snarare än gjorts.

Det ligger i sakens natur. Poängen med att debattera svenska värderingar är inte att utröna vilka dessa värderingar är eller hur de ser ut. Poängen är att vinna över motståndaren. Att anlägga ett empiriskt synsätt vore förödande, eftersom det innebär en påtaglig sänkning av ens förmåga att svara på dagsaktuella frågor. Empiri tar tid, och den som är långsam förlorar debatten per automatik.

I jakten på klick gäller det att ha någonting att klicka på. Snabbt. Och ofta. Fler klick är fler poäng. Flest poäng vinner.

Sålunda är debatten om svenska värderingar.

Den som vill anlägga ett empiriskt synsätt på svenska värderingar behöver göra två antaganden: att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på vad dessa är.

Detta kan verka som en självklarhet, men som så mycket annat blir det mindre självklart när det väl har sagts högt.  Det är exempelvis möjligt att förneka premissen att det finns svenska värderingar, men fortfarande delta med oförminskad vigör i debatten om svenska värderingar. Omvänt är det möjligt att förneka premissen att vi kan ta reda på vilka dessa värderingar är, och likväl delta i debatten med till synes outtömlig energi. Likaså är det möjligt att förneka båda premisserna men ändå vara ständigt närvarande i debattens mitt. Dessa tre olika positioner är märkliga på sina egna specifika vis, men kan bäst förstås i termer av att det ger fler fördelar att delta i debatten än att ta reda på hur landet egentligen ligger.

Om vi godtar antagandet att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på dem, ställs vi inför en metodologisk fråga. Om de finns, så måste de finnas någonstans. Beroende på var de finns, så blir olika metoder relevanta för att ta reda på hur de ser ut.

Ett exempel: om svenska myndigheters agerande är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa myndigheters agerande över tid. De dokument vi behöver för att ta reda på hur myndigheterna agerat (och varför) finns lagrade i arkiv av olika slag, och i många fall finns de tjänstemän som var delaktiga när det begav sig fortfarande ibland oss, tillgängliga för intervjuer om så behövs.

Ett annat exempel: om svensk populärkultur är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera svensk populärkultur över tid. Förvisso är populärkulturen mindre väldokumenterad än myndighetsutövning, men likväl finns den där, tillgänglig för empiriska undersökningar.

Ett tredje exempel: om det svenska folkets konsumtionsvanor är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa konsumtionsvanor över tid. Förvisso kan det vara bekymmersamt att få tillgång till dessa siffror, men likväl finns de, och kan studeras för att nå insikt om hur läget förhåller sig.

I dessa tre exempel lämpar sig olika metoder olika väl för att nå de resultat vi vill ha. Att djupdyka i myndighetsarkiv kräver andra metodologiska överväganden än att sätta sig in i samtida och historisk populärkultur, och att studera förändringar i konsumtionsmönster över tid kräver i sin tur sina egna överväganden. Beroende på var vi förlägger de svenska värderingarna, blir olika metoder relevanta för att komma till klarhet. Dessa tre exempel är på intet vis de enda platser där de svenska värderingarna eventuellt kan återfinnas och undersökas. Det finns ett otal andra platser att undersöka, med ett otal olika metoder, beroende på vad som passar i varje enskilt fall.

Det som förenar alla dessa ansatser är att de kräver en lång tids systematiskt arbete. Det krävs månader, ibland åratal, av hårt arbete för att sammanställa materialet och formulera det på ett sådant sätt att det blir läsbart (och läsvärt) för allmänheten. Det räcker inte med en eftermiddags slöläsande för att utföra en dylik undersökning ordentligt; en eftermiddag är med nöd och näppe tillräckligt för att ta reda på om en själv har någon slags åsikt om saken eller inte.

Detta gör att debatten om svenska värderingar med nödvändighet handlar om någonting annat än vad vi vet empiriskt om svenska värderingar. Det vare sig finns eller ges tid för att undersöka dessa värderingar ordentligt, och de systematiska undersökningar som likväl utförs tenderar att förbli olästa när det senaste klickbetesinlägget flyger förbi. Ibland handlar dessa om badhus, ibland handlar de om biblioteksböcker, ibland handlar de om stenlejon Den enda egentliga empiri som finns tillgänglig i debatten om de svenska värderingarna är, märkligt nog, debatten om de svenska värderingarna.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

De radikaliserade bloggarna mitt ibland oss

Samtiden är speciell, i den mening att allt vi gör lämnar elektroniska spår efter sig. Det är i och för sig inte en speciellt intressant observation, men den leder till desto intressantare observationer när det väl är nämnd och introducerad.

Det finns ett allt större antal bloggare som över årens lopp närmat sig de invandrarfientliga propagandaorganens ämnesval och argumentation. De läsare som följt dem under årens lopp har förmodligen inte märkt av det, upptagna som de är av vardagens stilla lunk. De som läst ett tag, tagit en paus under några månaders (eller års) tid och sedan återvänt, däremot, kan se en klar skillnad mellan före och efter.

Före förändringen var de sig själva. Det vill säga, de gjorde sin grej och använde sin egen röst för att uttrycka sina egna åsikter. Efteråt är det som att de blivit väldigt mycket mindre av sig själva och mer av en förlängning av propagandaorganen. De har samma talepunkter, samma åsikter, samma ämnesval och på det stora hela samma förutsägbarhet.

Det är sorgligt. Men det är förståeligt.

Nu säger jag inte "förståeligt" i någon slags empatisk bemärkelse, utan utifrån ett vetenskapligt metodologiskt perspektiv. Eftersom vi har alla bloggposter som skrivits före, under och efter förändringen, så kan vi rent principiellt läsa oss till vad som hänt, och varför. Radikaliseringsprocessen är så att säga självdokumenterad, och behöver bara studeras systematiskt för att klarläggas.

Förståelsen ligger inom räckhåll. Det enda som behövs är den disciplinerade viljan att greppa den.

Skillnaden mellan social kompetens och politisk kompetens

Det skulle kunna tänkas att social kompetens och politisk kompetens går hand i hand. Att förstå sociala processer och deras subtila förändringar är ju trots allt något av en nyckelkomponent när det gäller att hamna i någon slags ledarroll. Den ena kompetensen leder till den andra, så att säga.

Men. Det finns en skillnad. Och den är allt annat än subtil.

Det enklaste sättet att förklara denna skillnad är genom ett konkret exempel: sextusendollarbrödrosten.

För ett tag sedan var en australiensisk politiker lite mindre smidig på tungan än hen borde ha varit, och råkade säga att sextusendollarsbrödrostar på något vis var ett positivt inslag i arbetspolitiken. Det var inte helt klart hur hen menade, och efter hand så blev dessa dyra brödrostar en mem. Sex tusen dollar är trots allt väldigt mycket pengar (även om de är australiensiska pengar), och det är svårt att tänka sig en brödrost som lyckats med konststycket att uppnå en sådan astronomisk prisnivå.

Den som är socialt kompetent förstår väldigt snabbt att det inte handlar om en liten fjuttbrödrost som värmer två brödskivor, utan snarare om någon slags restaurangverktyg som kan värma arton bröd, steka pannkakor och vispa våffelsmet samtidigt. Det vill säga någon slags specialiserad köksutrustning som är användbar för den som till äventyrs vill öppna en restaurang. Det finns en rimlig tolkning, och den som besitter social kompetens kan förstå sig fram till denna tolkning utifrån kontexten.

Den som är politiskt kompetent, däremot, gör allt hen kan för att absolut aldrig någonsin kommunicera en sådan förståelse. Om ens politiska motståndare säger fel, så ger det ett intryck av att de inte vet vad de gör, vilket är en fördel för det egna laget. Det kompetenta att göra som politiker är därför att förstora upp misstaget så mycket som möjligt för att maximera den egna vinsten av situationen. Att det finns en rimlig tolkning är irrelevant - än värre, det är direkt kontraproduktivt.

Du märker att skillnaden inte är överdrivet subtil.

Anledningen till att detta politiska förfarande fungerar är att de sociala omständigheter som låter rimliga personer göra rimliga tolkningar inte kommuniceras i medierna. Det enda vi som inte var där har att gå på är vad som rapporteras därifrån, och om det som kommuniceras är "motståndarna vet inte ens vad en brödrost kostar, lol", så är det en förlust för nämnda motståndare. Det enda vi vet om vad som hände var att de sade någonting dumt, och av naturliga skäl kan vi bara utgå från vad vi vet när vi bildar uppfattningar om saker och ting.

Såvida vi inte vet vad de gör, och de vet att du vet.

Så. Om du märker att någon i din närhet har mer politisk kompetens än sunt förnuft, länka dem till det här inlägget och be dem tänka över sitt odygdiga leverne. Vem vet. Kanske kommer de veta bättre framöver. -

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -