Alla tjänar på att ickesvaren lägger sig

När det gäller övervakningsfrågor så finns det frågor, och så finns det svar. Och sen finns det ickefrågor och ickesvar.

Det här inlägget kommer handla uteslutande om det sista.

Vad det betyder? Jo, ni ser, det står en övervakningens clown på vingen, och alla försök att påpeka detta skjuts effektivt ner av ett par återkommande ickesvar. Som, på något vis, lyckas sidsteppa det grundläggande epistemologiska faktumet att vi faktiskt kan se clownen härifrån, och därmed vara rätt säkra på att den faktiskt står där. Vi har sedan länge passerat "det tror jag först när jag ser det"-stadiet, och att låtsas som någonting annat är rena clownerierna.

Vilket inte hjälper.

Så jag tänker från och med den här punkten vara så brutal i mina sågningar av diverse ickesvar att minst femton implicita sociala normer och konventioner bryts mellan här och den sista punkten. Du är precis så varnad som du känner att du borde vara.

"Det är bara en konspirationsteori!"

Skillnaden mellan en konspirationsteori och en agenda är att det förra kräver att en antar existensen av en entitet för mycket. Det senare är någonting som finns i dokumentationen och målformuleringarna för alla berörda myndigheter och institutioner. Och den enda anledningen till att du inte läst dem är för att du är mindre intresserad av vad staten gör än vad staten är intresserad av vad du gör.

Så när lagstiftningen i klara ordalag säger att en institution ska övervaka all kabeltrafik av relevans i landet, så behövs det en fenomenal nivå av motsatsen till läskunnighet för att kunna säga att det är en konspirationsteori. När det senare i precis lika klara ordalag framkommer att diverse våldsutövande myndigheter vill ha tillgång den information som framkommer ur denna massövervakning, så är det inte en långsökt slutsats att påstå att dessa myndigheter vill ha tillgång till den information som framkommer ur denna massövervakning.

De finns en gräns mellan en konspiration och en agenda. Den passerades för många horisonter sedan i den här frågan.

"Den som inte har något att dölja har inget att frukta!"

Jag vet att du menar väl, och att du försöker göra det bästa av det liv vi alla lever här på jorden, men du misstar staten för Gud. Gud har full förståelse för dina privata samvetskval, full kärlek för dina tillkortakommanden och en fenomenal känsla för ironiska kompensationer för individuella svårigheter. Inför Henom finns inget att dölja.

För staten, däremot, finns inget av detta. Särskilt inte när det handlar om godtyckliga regler, procedurer och bestämmelser. Till skillnad från Guds påbud så har den beväpnade, uniformerade personer som är mer än villiga att berätta för dig när du är fel. Och till skillnad från Guds outgrundliga vilja så behöver statens vilja inte följa någon logik alls. Staten behöver bara skriva i ett dokument att den förklarar att alla personer med vissa egenskaper är brottslingar, och sedan ha lagens fulla auktoritet att leta upp dessa personer för omedelbar rektifiering. Hur samvetsgranna och skötsamma dessa än är.

Skillnaden mellan en brottsling och en ickebrottsling är att de förra brutit mot en lag. Och lagar är i praktiken enklare att skriva om än de ser ut att vara. Särskilt när ord som "potentiella terrorister" och "samhällsomstörtande element" börjar användas.

I Guds ögon är vi alla människor. I statens är vi alla potentiella brottslingar, och hur vi än lever så finns det alltid utrymme för att framställa oss som om vi planerade att begå minst någonting. Vilket är långt mer skräckinjagande än vad samvetet någonsin tillåter sig att vara.

"Jag fildelar inte, så det berör inte mig!"

Nu misstar du ditt personliga samvete för statens relation till sina medborgare igen. Du får gärna gå omkring och inte kopiera ens det minstaste lilla modala hjälpverb, om det hjälper ditt samvete. Men när alla dina mail, chattkonversationer och surfvanor loggats i syfte att kontrollera din ovilja att kopiera saker - så är ditt liv fortfarande kartlagt. Ditt goda samvete till trots.

Mer generellt så innebär försöket att upprätthålla en lag som i runda slängar två miljoner svenskar brutit mot att vi helt plötsligt får väldigt många fler misstänka brottslingar i landet. Vilket i sin tur innebär att en över en femtedel av landets befolkning helt plötsligt har anledning att gömma sig för polisen, och de övervakningsmetoder de försöker använda. Vilket i förlängningen innebär att förtroendet för staten sjunker hos dessa människor, då de vet att de när som helst kan pekas ut som brottslingar och få sina vardagar omintetgjorda.

Du får gärna gå omkring och inte kopiera saker och ting. Men den allmänna känslan av förföljelse, det tryckande behovet av att gömma sig och den övergripande insikten att det när som helst kan storma in poliser i ens hem med lagens fulla makt i ryggen - sådant är inte värdigt ett civiliserat samhälle. Särskilt inte för det stora flertalet, som bara gjort vad de ansett vara normalt i sina umgängeskretsar.

"Men det fångar brottslingar!"

Nej, det gör det inte. Det förhindrar inte terrordåd heller. Dels för att de brottslingar och terrorister som verkligen lagt manken till kommer att lära sig precis de metoder som behövs för att undvika den generella övervakningen. Men också eftersom vem som helst, bokstavligen, en morgon kan vakna upp med en direkt vilja att mörda sina närmaste medmänniskor. Och gentemot ensamma galningar hjälper inga kameror eller algoritmer i världen - tills de utför sina dåd så ser de ut precis som vanliga människor.

Vad det däremot gör är att det får människor att känna sig som brottslingar. När varje rörelse registreras, när varje impuls betraktas med misstänksamhet, när varje avvikelse från det dokumenterade mönstret får en varningsklocka att ringa någonstans i systemet - när varje aspekt av ens vardag är föremål för granskning inför en potentiell polisutredning, så är det svårt att inte känna sig brottslig per automatik.

Det finns i sådana lägen bara två sorters människor - sådana som är bevisat skyldiga, och sådana som snart kommer att bli det.

Om du vill invokera konspirationskortet, vänligen scrolla uppåt en smula.

"Men jag är oskyldig!"

Nej, du är redan straffad. Övervakning är ett tvångsmedel, i sig självt ett ingrepp i din personliga integritet, och hur tråkigt ditt liv än är så lever du fortfarande i samma brottsliga sfär som de misstänkta brottslingarna. Polisen avlyssnar misstänka brottslingars telefoner för att förekomma nästa brottsliga gärning; de använder systematisk övervakning mot dig av precis samma anledning. Gränsen mellan de tu har sedan länge suddats ut.

"Men jag är bara en person! Inte ens en viktig person, utan bara en vanlig maktlös människa! Vad kan jag göra mot allt detta?"

Människor är sociala varelser. Vilket är en bra sak, eftersom det innebär att ingen enskild person är helt maktlös. Om vi, exempelvis, ställer tio tusen vanliga maktlösa människor på ett torg, så har vi helt plötsligt en massdemonstration. Alla kanske känner sig maktlösa när de är på väg dit, men när de väl är där så är blotta antalet en maktfaktor i sig själv - individernas upplevda maktlöshet till trots.

Vad du kan göra är att hjälpa till att samla dessa tio tusen vanliga människor. Det finns hur många som helst som bara väntar på att någon ska ge dem en ursäkt att ge sig till känna, och det finns tusentals sätt att ge dem denna ursäkt. Du kan använda internet för att utlysa ett antiövervakningsmöte; du kan föra ämnet på tal under lämpliga tillfällen i vardagen; du kan leta upp dina närmaste pirater och samordna med dem. Nyckeln ligger i att skapa lokala sociala sammanhang där dessa frågor kan diskuteras utan att någon omedelbart sågar ner dig med ett ickesvar.

För varje person som vågar säga NEJ till massövervakning så finns det femton som håller med, men som av olika anledningar inte vågar säga det högt. Och vad de behöver är en Rosa Parks, som gör att de upplever det vara socialt tillåtet att med gott samvete säga:

Lämna mitt privatliv i fred!

Du är inte så maktlös som du tror. Det är, trots allt, därför alla dessa övervakningslagar stiftas.

Allt annat är bara ickesvar på frågor som borde ställas lite oftare.