Det goda krypterade, det onda övervakande och det fula politiska

Nu när datalagringsdirektivet ligger i luften så har även kryptering fått sig ett medialt uppsving; frågorna är så fasthakade i varandra att det ena går dit det andra går, och att försöka skilja dem åt kräver mer kirurgisk precision än det i jämförelse simpla ingreppet att separera siamesiska tvillingar. Att behandla det ena utan att åtminstone flirta med det andra är därför en smula halvt.

Det finns två ungefär lika felaktiga uppfattningar om kryptering, som utgör en slags spegelbild av varandra. Den ena artikuleras av en viss Ekström, som sätter likhetstecken mellan kryptering och direkt antidemokrati. resonemanget går som så att det lagstiftande parlamentet utgör en direkt manifestation av Folkets vilja, och att Demokratin talar genom de heliga andes bud som är dess författade lagar. Att genom kryptering - eller, rättare, vilken teknologisk praxis som helst - kringgå dessa heliga påbud är sålunda motsatsen till Demokrati, och därför någonting som inte bör göras.

Nu lever vi förstås inte i en värld där platoniska idéer (de känns igen genom att de omnämns med stor begynnelsebokstav) talar genom befintliga institutioner. Att ett demokratiskt statsskick per automatik leder till att alla beslut har allas upplysta medgivande är bara sant i Bullerbyn, och här i verkligheten så är situationen långt mer komplicerad.

Spegelbilden utgörs av tanken att det räcker med kryptering för att undslippa datalagringsdirektivet. Eller, rättare, för att undslippa effekterna av integritetskränkande lagar så som datalagringsdirektivet. Bilden föreställer ett scenario där det räcker med att applicera tillräckligt mycket kryptering och tekniskt know-how för att göra lagarna helt verkningslösa, och därmed inte värda att lägga ner mer energi på än ett valfritt horoskop.

Återigen tenderar livet utanför Bullerbyn att vara mer komplicerat än så. Att kunna undvika de omedelbara effekterna av dålig lagstiftning innebär inte att vi helt plötsligt har någonting annat än just dålig lagstiftning. Det gör det lättare att leva med den, men att lindra symptomen är inte samma sak som att bota sjukdomen.

(Foto: Philippe Leroyer)

Now, det finns förvisso legitimitetsskapande funktioner hos ett demokratiskt statsskick. Beslut som fattas efter omfattande debatt och där sedvanliga remissinstanser konsulterats väger tyngre än sådana där beslutsunderlaget ligger i despotens vilja och föreställning. Detta kan inte förnekas. Inte heller kan det förnekas att kryptering och liknande teknologiska praktiker utgör ett positivt inslag i samhället. Att stå hjälplös när vargen kommer har aldrig varit en hit. Men. Det misstag dessa spegelbilder gör är att de inte fullföljer sin analys. De stannar vid byns gräns och nöjer sig med att konstatera att skogen står inom synhåll från den; att ge sig in i snårigheten undviks helst.

Det snåriga ligger i att den första bilden faktiskt har en poäng. Lagar gäller, och de gäller i och med att uniformerade beväpnade män står i beredskap dygnet runt för att banka vett i folk som inte följer dem. Att bryta mot lagar - i vilken form som helst - innebär att dessa uniformer känner sig mer manade att rycka ut, och ju fler lagbrott desto större beredskap för att rycka ut finns det. När brotten blir rutin i människors vardag så blir även vettbankandet av människor rutin, och om några oskyldiga får sig ett olyckligt bank i huvudet så gör det ingenting - de flesta är ju ändå skyldiga till någonting.

Att i det läget triumfatoriskt proklamera att det räcker med en rent teknisk lösning på en aspekt av de integritetskränkande lagarna är direkt naivt. När våldsmonopolet väl är monopoliserat och redo att dela ut godtycklig rättvisa så delar den också ut demokratisk rättvisa - i betydelsen att alla drabbas av dess negativa effekter. Övervakningslagar så som datalagringsdirektivet handlar inte enbart om den tekniska delen att bokstavligen övervaka medborgarna; de handlar än mer om att våldsmonopolet numera har en direkt beredskap att när som helst börja anse medborgarna vara den egentliga fienden.

I signalpolitiska termer så skickas enbart och endast en signal till medborgarna: vi har ingen anledning att respektera er. Lyd eller dö.

(Foto: Philippe Leroyer)

Make no mistake. Att kunna avvärja övervakningshotet och den allt mer närvarande censuren är en god sak i sig själv. Men det är inget mål i sig självt - det är ett medel till ett mål. I länder där statens inställning till befolkningen bokstavligen är do or die är det ett mycket användbart medel för att kunna organisera en effektiv demokratirörelse. Men det är aldrig så att slutmålet är att kunna skicka bilder på lolcats till varandra mellan arbetspassen i arbetslägret; målet är alltid att avskaffa arbetslägret som sådant.

Den som har några som helst ambitioner att försöka sparka världen åt rätt håll måste våga sig ut ur Bullerbyns förlovade land. Varken demokrati eller kryptering är universallösningar som fixar alla världens problem när den väl är satt på plats; det förra förfaller fortare än batonger som just hittat en terrorist att falla på, och det senare hjälper inte när staten blivit så pass våldsmobiliserad att inte ens de uttalade fascisterna vill kännas vid den.

Det kommer att bli sämre innan det blir bättre. För varje ny integritetskränkande övervakningslag som inför så förbereder sig våldsmonopolet för än större mobilisering, och i takt med detta så kommer medborgarna att känna sig nödgade att mobilisera sig själva för motvåld. Varje upptrappning möts av hårdare tag, och i en tid där hårdare tag är mer än ett reaktionärt slagord så blir spänningarna desto större. Till sist skakar hela samhället av konvulsionerna, och som konservativ har jag ingen längtan efter en revolution. Alls.

Jag är inte med i Piratpartiet för att kunna fildela. Jag är inte medlem för att kunna leka med nya teknologiska leksaker tillsammans med de andra barnen. Det är inte för skojs skull jag gör det märkbara offer i social status det innebär att kalla sig pirat.

Jag gör det för att vi är det enda parti som bevisligen tar denna utveckling på allvar, och för att vi med näbbar och klor försöker föra in begreppet integritet i den samtida dagordningen. Ty i dagsläget finns bara vagt urskiljbara bokstäver kvar, dolda under ett lager stelnande korrigeringsvätska - censurens universallösning.

Låt oss tala politik, shall we?