Cyberframtiden är kommen

Jag har någonting emot att skriva om hur internet för med sig nya oanade möjligheter. Dels för att det blir gammalt efter ett tag, men än mer för att det inte är sant.

Längre.

Så här är det. Nittiotalet är över. Ordet cyberspace fyller 28 år i år. Det är närmast otänkbart att tänka sig samtidens sociala, ekonomiska och kulturella liv utan den allstädes närvarande länken till allt annat. Det digitala är personligt, och det personliga har alltid varit digitalt.

De som börjar skolan den här terminen har ingen aning om att internet är nytt och farligt. Det var en brutalt självklar del av den samhälleliga vardagen redan när de föddes, och själva tanken på att saker skulle kunna vara annorlunda är en närmast litteraturhistorisk exkurs i deras ögon.

För dem är internets möjligheter vare sig nya eller oanade. Och det är de inte för oss heller, ens med den bästa av vilja.

Som sagt. 28 år.

Välkommen till framtiden.

Retorisk effektivitet

Retorisk effektivitet är ett sånt där underbart begrepp som med fördel kan användas för att plåga retorikstudenter. Inte minst som det är precis så nebulöst som alla bra seminarieämnen bör vara. Det kan nämligen betyda lite vad som helst, och således finns det väldigt mycket att säga om saken.

Det är också någonting en inte funderar på alldeles ofta. Inte bara för att en inte är en plågad retorikstudent, utan för att en vanligtvis är upptagen med att ha en problemfylld vardag fullt av saker som måste tas itu med senast i förrigår. Att tänka på obskyra och nebulösa begrepp hamnar långt ner på listan över saker att göra.

Det ligger nära till hands att tänka sig att retorisk effektivitet har någonting med övertygande att göra. Om jag skriver någonting, och någon annan läser detta och blir övertygad, så är det en effektiv text. Det luriga ligger i att fortsätta tänka tanken. Det gömmer sig trots allt mer än bara övertygande i begreppet, och vi hamnar på märkliga ställen om vi nöjer oss med tanken att effektiv retorik är övertygande.

Tänk dig att du är på en begravning och ska hålla ett tal över den bortgångne. Målet för talandet är inte att övertyga någon om någonting, utan någonting annat. Du är där för att skapa någon slags effekt, och det har mycket lite med övertygande argumentation att göra. Faktum är att det skulle se oerhört märkligt ut om du började lägga fram argument för varför sorg är en bra idé - det är inte riktigt det som behöver sägas.

Snarare vill du skapa gemenskap bland de sörjande, och bekräfta att det är fullt accepterat att känna sorg i denna svåra tid. Och för att göra det effektivt så behöver en ta till andra medel än när en försöker övertyga någon om något.

Som du ser så beror "effektiv" på vad det är en försöker göra. Det som är effektivt i ett sammanhang är verkningslöst i ett annat, och tvärtom. En storlek passar inte alla.

Den största nyttan med att ha tänkt tanken om retorisk effektivitet så här längt är att en börjar fundera på vilken effekt ens göranden och låtanden har. Behöver jag verkligen säga någonting, eller kommer situationen rulla vidare även utan mitt input? Vad vill jag uppnå?

Det finns en viss ironi i att retorik lär en den ädla konsten att låta bli att säga saker. Onekligen.

Men det får en också att inse att det finns väldigt många saker att uppnå. Det är inte bara att övertyga folk om att en själv har rätt, utan det finns andra målsättningar också. Beroende på sammanhang och kontext.

Ta bloggande som exempel. Målet är inte att skriva variationer på samma inlägg för att sedan, efter många om och menande omskrivningar, äntligen bli klar med det Perfekta Inlägget. Målet är snarare att skriva så pass intressant, varierat och regelbundet att folk börjar läsa ens ord, och efter hand gör dem till en del av sin vardag. Över tid så bygger en gemenskap med sina läsare, och efter hand så kommer de att lära känna ens sätt att skriva och tänka.

Effektiviteten ligger inte i ett enskilt inlägg. Läsare kanske upptäcker en på grund av ett inlägg om ett visst ämne, men de stannar för helheten. De vet att nästa inlägg kommer att bli precis lika bra som det förra (plus/minus), och att det därför är värt att vänta på detta. Och medan dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar, så blir det du tycker intressant intressant även för läsarna. Eftersom du fått möjlighet att introducera dem för dessa ämnen.

Helheten är indeed större än de enskilda delarna.

Om du någonsin undrat varför modebloggare lyckas dra så oväntat många läsare, så vet du nu varför. De är effektiva på att göra sig själva till en närvaro i folks vardagar, och lyckas engagera sina läsare att intressera sig för hur det går för författaren. Ibland för att de liknar varandra, ibland för att de vågar skriva om personliga saker som inte kommer till tals annars, ibland helt enkelt för att kläderna är snygga - men alltid för att författaren är effektiv i sina försök att skapa gemenskap.

En av de största retoriska effekterna är att skapa en publik att vara effektiv på till att börja med. Bakvänt nog.

Nu finns det förstås tusen aspekter och nyanser att fortsätta den här texten med. Men min ambition är inte att vara utförlig, utan att få dig att börja tänka på olika sätt att använda dina retoriska superkrafter. Och att ge er läsare en ursäkt att börja diskutera ämnet i kommentarsfältet, på era egna bloggar eller med random människor i er vardag. Det bästa sättet att lära sig någonting är ju trots allt att prata om det med folk - en retorisk bieffekt, så att säga.

Det är månne lågt hängande frukt, men avslutningsvis vill jag nämna Böhlmarks plötsliga upphöjdhet till kändisskapet. För er som inte hört nyheten (eller läser i framtiden), så använde hen ordet "klappturk" i ett väldigt offentligt sammanhang, vilket resulterade i att hen numera inte längre har kvar sitt jobb inom Moderaterna. Och, än mer, att Moderaternas syn på invandrare har blivit skarpt ifrågasatt - om den som chefar över de sociala medierna kan använda ordet "klappturk" så som Böhlmark gjorde, vad säger då inte det om det sammanhang det sades i?

Det är garanterat inte den effekt hen försökte uppnå. Men visst är det en underbar illustration av varför begreppet "retorisk effektivitet" är precis så där fenomenalt nebulöst som varje bra tankeväckare behöver vara?

När vägarbetaren säger: Kommer du hit ofta?

Tänk dig att du går genom stan utan egentlig anledning, bara för att rensa tankarna. Allting ser ut som det brukar, och ingenting verkar vara annorlunda från alla tidigare gånger du gått genom stan. Till och med vädret verkar vara ovanligt vanligt, på något vis.

Plötsligt händer något. Eller, rättare, någonting har hänt. Någon har satt upp en spärr på en av gatorna, och kräver att alla - fotgängare, cyklister, bilister och ganska precis alla andra också - ska betala en avgift för att passera. Inga undantag. Den som inte betalar får inte passera, punkt.

Till en början blir du en smula fundersam, men ingen annan verkar tycka att det är märkligt. Du betraktar hur många betalande passerare passerar, och en aura av vardag vilar över skeendet. En tanke att det kanske är ett inträde till ett festivalområde eller liknande tänks, och du gör ett experiment i att följa strömmen. Vad kan tänkas finnas på andra sidan avspärrningen?

Ingenting särskilt.

Du fortsätter gå ett tag till, fundersam, och efter ett tag upptäcker du att vägen spärras av igen, på ett mycket liknande sätt. Men av ett annat företag. Vilket är märkligt av två anledningar. Dels har du inte sett någonting de senaste minutrarna som skulle motivera avspärrningen, och dels så är det ytterst förvirrande att två olika företag skulle spärra av samma gata. Vad är i görningen?

Mod händer. Du frågar en av avspärrarna.

Svaret är att olika företag satt upp vägspärrar på strategiska ställen för att tjäna pengar på trafiken mellan olika områden. En nyligen genomförd reform har öppnat denna helt nya marknad, och den princip som gäller är först till kvarn. Tydligen var det inte så många som kände till detta, eftersom avspärraren fått frågan ganska ofta den dagen, men en snabb hänvisning till lagar och förordningar bekräftar att allt är som det sägs vara.

Avspärraren  låter sedan hälsa att det går att prenumerera på att bli genomsläppt. Ifall du planerar att använda den här vägen ofta.

Låter det här som en otrolig historia?

Det beror på att du levt med vägneutralitet hela ditt liv. Att kunna gå, åka eller cykla från plats a till plats b utan att behöva betala tullavgift till diverse lokala aktörer var n:te kilometer är någonting vi tar för givet, och de vägtullar som faktiskt finns är högst kontroversiella affärer som utan vidare kan kallas undantagsfall. De enda kostnader de flesta av oss funderar över vägledes är bensinkostnader och eventuella inköp som råkar ske under vägandets gång.

Jag tror de flesta av er har sett tavlan Grindslanten. Själva namnet antyder någonting som vi sällan tänker på - att det med jämna mellanrum fanns grindar som öppnades av slantar. Det är inte ett främmande inslag i svensk historia, och det är först med det allt mer centralplanerade infrastrukturbyggandet som vägneutraliteten blivit en de facto standard.

Jag tror de flesta av er är ganska tacksamma över detta.

Anledningen till att du läser det här är dock inte historisk. Den är tyvärr desto mer samtida. Du ser, utvecklingen håller på att gå bakåt på neutralitetsområdet. Inte på de fysiska vägarna, men däremot på de digitala. Det finns ingen brist på privata aktörer som ser fram emot att stycka upp internet i olika vägstumpar och sedan ta betalt för att ge folk tillgång till dessa.

Vill du ha YouTube, Facebook, Wordpress och allt det där andra som du använder till vardags? Kostar extra. Vänligen ställ dig i kön till insläppet där borta. Om du vill så kan du även prenumerera på dessa saker. Ifall du planerar att använda dem ofta.

Det finns en anledning till att folk gillar vägneutralitet. Det är samma anledning som att folk gillar nätneutralitet. När de väl får reda på att det finns.

Till alla henningar

Ordet "hen" är en kul historia. Inte minst som det kan tjäna som ett prima exempel på hur mottagliga folk är för propaganda.

Ni har förmodligen alla stött på dem. Personer som av olika anledningar ryggar tillbaka så fort de ser ordet, och som förmodligen skulle vråla mot morgontidningen om det dök upp däri. Personer som ser ordet och slutar läsa. Personer som har vad vi skulle kunna kalla en aversion mot ordet.

Det roliga med dessa personer är att vi egentligen inte behöver veta mer än detta om dem. När vi väl har denna enda upplysning om dem, så kan vi använda den för att manipulera dem, helt kynnes.

Ni ser, propaganda är inte bara konsten att få folk att göra saker. Det är också konsten att få saker att hända. Och saker händer onekligen när dessa personer ser just ordet "hen". Förutsägbara saker. Omedelbara saker.

Förutsägbar omedelbarhet är väldigt nära motsatsen till tanken om fri vilja. Och däri ligger våra möjligheter att få saker att hända.

Visst är det en kul historia?

När inte ens Moderaterna håller med Moderaterna

Jag börjar allt mer förstå varför Björklund är utbildningsminister. Sorgligt nog för henom så beror det inte på det egna partiets meriter eller på hens personliga administrativa superkrafter, utan helt och hållet på det realpolitiska faktum att Moderaterna på egen hand skulle kosta Alliansen allt vad illusioner av regeringsduglighet heter. Moderaterna och skolpolitik kan enklast beskrivas som materia och antimateria - saker exploderar när de kombineras.

Tidigare i veckan hände det smidiga utspelet att skolmobbing på något vis är orsakat av internet, och att alla mobbingförebyggande åtgärder bör förläggas dit. Som om enkla ryggmärgsreflexer löser komplicerade sociala problem.

Därefter hände det ännu smidigare utspelet att färre bör läsa estetiska utbildningar. Med hänvisning till att för många elever läser onödigt fluminriktade program, som inte leder till arbete.

Vanligtvis skulle jag ha någonting att säga om att Moderaternas inställning till utbildning sträcker sig så långt som att eleverna ska kunna orka gå till fabriken efter att skolgången är klar, och att eleverna därmed inte bör ansträngas för mycket med onödig kunskap, men i det här fallet tänker jag göra tvärtom. Jag tänker nämligen tillfälligt inta denna utgångspunkt, och försöka visa hur Moderaternas utspel inte ens ser bra ut sett från insidan.

Ni ser, det häringa internet (som barnen inte har någon aning om att de ska betrakta som någonting nytt och farligt), har skapat en långt större marknad för estetiskt sinnade personer. Inte bara i termer av att det finns enorma arbetstillfällen när det gäller skapandet av estetiskt tilltalande bilder (kom ihåg att hemsidor primärt är bildbaserade). Inte bara i termer av att design blir allt viktigare för ganska precis allt. Inte bara i termer av att många företag profilerar sig genom enhetligt utformade övergripande estetiska mönster. Inte bara i termer av att den så kallade upplevelseindustrin (som är till hundra procent estetik) är större än den någonsin varit. Inte bara i termer av att -

Listan fortsätter oroväckande länge. Den korta sammanfattningen är att övergången från produktions- till informationssamhälle ställer långt högre krav på formgivning i alla yrkesgrupper. Ett estetiskt sinneslag är inte bara nödvändigt för detta, utan är en förutsättning för att över huvud kunna konkurrera med länder som demolerar Sverige när det kommer till att producera saker billigt.

Kort sagt: om Sverige ska konkurrera med kvalitet framför kvantitet, så är Moderaterna inne på helt fel spår. Till och med enligt deras egen arbetslinje. Om ambitionen är att skapa fler jobb, så torde vägen framåt vara att göra precis motsatsen till den rådande trenden: mer design, mer estetik, mer så kallat onödigt flum.

Månne behöver Moderaterna tacka Björklund en smula extra i fortsättningen. Illusionen om regeringsduglighet är ju trots allt något av en prestigefråga, och ju längre bort Moderaterna hålls borta från utbildningspolitik desto gladare blir samtliga inblandade.

Möjligtvis kan vi inom några decennier se en utbildningspolitik som tar internet för givet som ännu ett pedagogiskt verktyg i vardagen. Men låt oss inte ta ut optimismen i förtid. -

Den store mannen. Oh, och så Assange

Jag har diskuterat Assange med folk de senaste dagarna. Faktum är att jag har haft anledning att tala med folk jag inte talat med på länge tack vare karln - och än mer haft tillfälle att tala om ämnen jag sällan talar om.

Det är onekligen värt en tacksamhetens tanke.

En av dessa saker är the Great Man theory of history. Den går att förenkla till tanken att det ibland spottas ut extraordinära människor ur den stora massan, som sedermera går och förändrar världen med sin extraordinaritet. Vanligtvis är det svårt att föra den här teorin på tal, i och med att den blivit så pass utkonkurrerad av sin nemesis. En måste antingen befinna sig i en akademisk miljö eller goda vänners lag för att ha anledning att föra den på tal; det var ett tag sedan den var inne, och det är inte direkt någonting som spontant dyker upp i morgonsoffornas diskussioner, så att säga.

Jag tror ni utan vidare kan förstå kopplingen till Assange och hens följeslagare här.

Den nemesis jag nämnde utgörs av vad jag tänker på i termer av trends and forces. Historien förändras inte av enskilda individer, utan av de mer övergripande sociala, ekonomiska och kulturella trender och strukturer som råder. Den miljö saker händer i är vanligtvis mer avgörande än de individer som befinner sig i denna - vilket månne är osmickrande att höra för individen i fråga, men vi har alla att konfrontera fenomenet att det finns väldigt många andra människor i världen.

Mitt favoritexempel på detta är startskotten till första världskriget. Det sägs vanligtvis att det startades av skotten i Sarajevo, vilka som bekant avlossades av en enda individ. Här skulle vi kunna tänka oss att trends and forces-tanken vederläggs av att en enda person förändrade allt. Men en närmare analys av de förhållanden (sociala, politiska, ekonomiska och kulturella) som var på plats när skotten avlossades visar att det förmodligen skulle bli krig enligt samma mönster ändå, och att det fanns gott om anledningar för ett sådant krig att bryta ut även om Gavrilo stannat hemma den dagen.

Därmed inte sagt att första världskriget var förutbestämt. Men det hade, med tanke på omständigheterna, lika gärna kunnat startas av någonting annat. Ingenting i hur landet låg krävde att just Gavrilo var den som startade allt; om tillfället gör tjuven så fanns det ett helt smörgåsbord av tillfällen.

Det behöver nog inte sägas att den här historieskrivningen är lite svårare att förmedla än "oh, det var hens fel"-versionen, och att det finns anledningar till att historieböcker har ett visst omfång.

Det behöver nog inte heller sägas att den inte heller gör sig populär bland Assangeanhängare. Vilket jag märkte av efter att ha skrivit ett inlägg där jag, med viss genomskinlighet, ställde just dessa två historiesyner mot varandra. Anhängarna vet förmodligen inte riktigt om att de företräder en hel historiesyn, men de gör det med desto större entusiasm.

Problemet med the great man theory är att den är politiskt irrelevant. En person må ha en aldrig så stor karisma, men den brutala sanningen är att det finns sju miljarder andra människor i världen, och deras problem är inte ett dyft sammanflätade med hur imagearbetet för enskilda kändisar artar sig. Deras problem har mer med de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som råder att göra, och den som låter sin politik kretsa kring någonting annat än dessa har ingenting med folks vardagar att göra.

Och en politik som inte berör folks vardagar - tja. Det finns sämre definitioner av meningslöshet. Onekligen.

Att vara fastkedjad i sina plågoandar

Hur kommer det sig att varje gång ett urgammalt fenomen tar sig uttryck på internet, så är det internet som beskylls för detta?

Ta skolmobbing som exempel. Det är det enklaste i världen att hitta folk från före internets tid som blev mobbade i skolan. Jag skulle slå vad om att du kan gå till vilket bostadskomplex som helst och inom loppet av några dörrpåknackningar ha hittat minst en som kan berätta om sina upplevelser. Ofta kan de berätta om hur kreativa och elaka de andra skolbarnen var redan då. Långt innan internet var ett begrepp ens hos de tekniskt intresserade.

Med andra ord: mobbing är inte nytt. Och den mobbing vi ser idag är precis samma mobbing som kunde ses på skolgårdar igår, förrigår och så länge det funnits skolgårdar.

Moderaterna har upptäckt att folk gör samma sak på internet som de gör överallt annars, inklusive mobbing. Och med hela ryggens samlade märg utropar de: fort, gör någonting åt internet!

Som om det skulle hjälpa mot problematiken som sådan. Som om det skulle förändra någonting som varit detsamma i hundratals år.

Jag är ledsen, men mobbing är teknikneutral, och teknikspecifika lösningar kommer inte att hjälpa på det stora hela. Att kräva hårdare tag på internet bara för att internet finns är inte en lösning, det är en ryggmärgsreaktion. Och det är samma ryggmärgsreaktion som lyser igenom alla Moderaternas handhavanden med internet: fort, gör någonting åt det!

Det borde inte behöva sägas, men den som vill göra någonting åt skolmobbning börjar inte på internet. Det borde säga sig självt att den självklara platsen att börja på är skolan.

Och skolan är en miljö som präglas av godtycke. Där det inte spelar någon som helst roll vad den enskilde har att säga om någonting alls, och där ett enormt antal krav ställs på elevens varje närvarande stund. Där det är vardag att ständigt gå från den ena godtyckliga aktiviteten till den andra, att alltid följa ett godtyckligt schemas obönhörliga vilja, att ständigt befinna sig i blickfånget för en övervakande makthavare, att ständigt bli bedömda i allt de gör, att konstruktivt samarbete är fusk och att det är omöjligt att komma undan.

Faktum är att den elev som försöker sig på att göra någonting annat än att gå i grundskolan efter hand finner sig ditförd med poliseskort. Att inte vilja dit är inte en faktor - du ska dit, varje vardag i nio år. Punkt. Och varje dag skapas så väldigt mycket undertryckta känslor som måste ut någonstans - och den gamla devisen att taga vad en hava har sällan varit mer olycksbådande.

Om vi vill göra någonting åt skolmobbing, så är det i den här änden vi behöver börja. Allt annat är brutalt bredvid poängen.