Arbetslösa arbetstimmar

Den största politiska utmaningen de närmaste åren kommer att ligga i skapandet av fler arbetstimmar.

Det är en närmast vedertagen sanning att den främsta produktionen på moderna platser är arbetstid. Detta syns inte minst i den politiska retoriken, där arbetets fördelar beskrivs i termer av att ha utfört ett välgjort dagsverke som förser köksbordet med mat. Att detta går stick i stäv med en utveckling där allt färre kan utföra allt mer under allt kortare tid behöver nog inte sägas. Däremot blir det ett bekymmer i ett system som baserar sig på lönearbetet som främsta fördelningsmekanism för varor, status och privilegier. När det totala antalet nödvändiga arbetstimmar sjunker, så innebär det också att det totala antalet medborgare som kan arbeta heltid sjunker.

Till skillnad från så många andra varor, så skapar inte efterfrågan på arbetstimmar tillgång på sådana. Snarare blir det allt mindre utbud som faktiskt finns desto värdefullare, vilket paradoxalt nog innebär att de kan säljas för lägre löner. Faller en står tusen åter.

Det är i det här ljuset som den politiska utmaningen att skapa fler arbetstimmar ska förstås. Den allt friare marknaden har redan sagt sitt på temat - dess nyckelord är effektiviseringar, rationaliseringar och outsourcningar. Arbetslösheten är inte marknadens problem, utan politikens. Och politiken svarar genom att ömsom lova, ömsom lovsjunga den fulla sysselsättningens goda sidor.

Men marknaden har ingen efterfrågan på full sysselsättning. Och om marknaden inte kan skapa efterfrågan, så måste den simuleras artificiellt.

Vi kan se detta i form av Fas 3, utökade omfattningar på diverse sysselsättningsåtgärder, den felmotiverade expansionen av högre utbildning och den svårbegripliga etableringen av jobbsökande som ett yrke i sin egen rätt - olika sätt att skapa arbetstimmar där det egentligen inte behövs några.

Det här kommer fortsätta vara en utmaning under den överskådliga politiska framtiden. Det kommer bli allt svårare och svårare att hitta på nya sätt att hålla folk sysselsatta, och de gamla sätten kommer att knaka allt mer i fogarna. Den politiska retoriken kommer bli allt mer lovande och lovsjungande, alltmedan effektiviseringarna och rationaliseringarna i bakgrunden gör sitt bästa för att se till att allt färre kan göra allt mer.

I slutänden kommer det bli nödvändigt att göra någonting drastiskt. Å ena sidan har jordbruket genom historien sett varit en väldigt stor arbetsgivare, och med tillräckligt många ineffektiviseringar och irrationaliseringar så kan det säkerligen säkerställa behovet av både mat och arbetstimmar för hela befolkningen.

Å andra sidan kanske vi kan börja snegla på tanken att det skulle kunna finnas alternativa politiska vägar. Vägar som inte har som högsta, enda och dominerande målsättning att maximera antalet arbetstimmar på bekostnad av allt annat, och som tar till vara på kombinationen av övereffektiv produktion och undervärderad fritid.

Det kan göras.

Jag är trött på att vara en brottsling

Min hårddisk är bevismaterial. Om den kommer i fel händer så ligger jag ytterst risigt till. Det finns inga rimliga tvivel angående detta, alls.

"Fel händer" i det här fallet är polisens. Så jag kan inte riktigt vända mig till dem för att fråga om råd och stöd. Särskilt inte som de på sistone tycks vara mer inriktade på att fälla många snarare än rätt personer. På order ovanifrån.

Det här är något av ett bekymmer. Inte minst för min del. Förutom att jag behöver kryptera min hårddisk, hålla mig ajour med lagar som vanligtvis är till för specialiserade yrkeskårer, och på det stora hela hoppas på att jag aldrig behöver ringa polisen när någonting händer här hemma - så är jag väldigt van att tänka i termer av att jag är den kriminelle.

Med tanke på att det enda jag gjort är att fildela saker, så är det väldigt mycket nedlagd energi och försvunnet förtroende för rättsväsendet. Energi och förtroende som svårligen kommer att växa tillbaka. För att inte tala om att min självbild tar sig en törn - det är inte smickrande att tänka på sig själv som en lagbrytare.

Ett ännu större bekymmer är att det inte bara är jag som tvingats att tänka i såna här banor. De flesta under tjugofem har anledning att tänka i precis samma förebyggande tankegångar, och de allt hårdare lagarna mot fildelning innebär att det finns allt större anledning att göra precis det. Allt fler har allt större skäl att tänka att de är kriminella, och de har allt fler rationella skäl att agera som om de vore det.

Det största av dem är att de de facto och de jure är det. Med en snar fängelsevistelse som ytterst reell möjlighet.

Min misstanke är att deras energi och tilltro till rättsväsendet kommer att ha lika långsam återväxt som mina.

Å ena sidan har vi denna generation - min generation - som växer upp med dessa befogade tankebanor. Som utan vidare kan ta för givet att polisen har fullt fog att inte vara på vår sida när bevisen får tala för sig. Som lär oss att det enda rätta är att gömma oss, eftersom de sociala normer som tillhör vår tidsanda är kriminaliserade.

Å andra sidan har vi det inte helt övertygande argumentet att framtidens kultur garanteras av att vi lever under dessa förhållanden. Alla ungdomar, alltid.

Kan vi, vänligen, ta oss förbi villfarelsen att det på något vis är en bra sak att kriminalisera en hel ungdomsgeneration? Snälla?

Ett inlägg utan klass

Ibland händer det att jag utpekas som en representant för någonting som skulle kunna kallas en överklass.

Vilket är en märklig sak. Inte minst eftersom jag lever i ett konstant underskott av pengar, och på det stora hela är väldigt mycket fattigare än de självutnämnda arbetarklassrepresentanter som kallar mig överklass.

Det skulle inte göra något att ha de attribut jag beskylls för att inneha, men faktum är att deras frånvaro inte direkt hjälper mig att betala hyran.

Det är dock intressant att se hur social status används som ett tillhygge. Eller, rättare, skillnader i social status. Särskilt upplevd sådan - så fort det upplevs att det finns en skillnad mellan en själv och den andre så är det tydligen fritt fram att tillhygga med berått mod.

Det är ännu intressantare hur det egentligen inte spelar någon roll åt vilket håll skillnaden råkar yttra sig - att någon upplevs vara privilegierad är en lika stor ursäkt för frispel som att någon upplevs vara direkt fattig. Skillnaden ligger bara i arten av tillhyggande, snarare än i graden. Det är samma grej, fast spegelvänt: snobbarna bemöts inte på samma sätt som patrasket, men sentimentet är detsamma.

Att det är synd om folk är ingen anledning att vara snäll mot dem, tydligen.

Jag har egentligen ingen poäng här, annat än att påpeka att klassism tar sig många uttryck. Den skonar ingen, och folk har en tendens att anamma dess mönster på de mest oväntade av vis. Sparkandet sker både uppåt, nedåt och i sidled.

Nu ska jag fortsätta att leva min vardag, där jag egentligen inte har råd att fixa min trasiga cykel. Ty sådant är livet i den upplevda överklassen.

Det våras för Sverige

Det kommer en punkt i varje opinionsbildares liv där motståndarna börjar se en som en stereotyp snarare än som en personlighet, och helt okynnes skriver inlägg vars enda syfte är att berätta för världen hur ohemul en är.

Det har inte hänt mig än. Men ni är är välkomna att sätta igång när som helst.

Det har dock hänt den gode Anny, i sammanhanget mest känd från Inte rasist men. Folket på Petterssons har skrivit ett kort inlägg rörande ett nästan lika kort tweet, där det helt enkelt konstateras att Anny är svenskhatande.

Det behövde ett helt inlägg för att sägas. Tydligen.

Vilket i sig inte riktigt behöver ett inlägg för att sägas. Men jag började tänka lite kring det hela, och helt kynnes ställde jag mig frågan vad jag skulle säga om jag hade en direkt linje till den gemenskap som tänker på världen i termer av oss och svenskhatande.

De som inte är rasister, men...

Vilket är en tanke som onekligen sätter sig. Om en kunde säga någonting, rakt till hjärtat. Utan att behöva passera skyttegravsretoriken där ena sidan är svenskhatande och den andra är främlingsfientlig, och helt enkelt bara få någonting sagt.

Ty jag vet ju att den främsta drivkraften för de flesta självbetitlade Sverigevänner är oro. Och att den främsta anledningen till att söka sig till nationalistiska strömningar är gemenskap, och den emotionella support detta innebär. Exakt vad som oroas för varierar - det sönderfallande sociala kontraktet, den allt större osäkerheten kring gällande normer, den allt mer abstrakta ekonomin som inte är begriplig för någon - men i nio fall av tio så blir allting bättre när "mitt problem" kan översättas till "vårt problem".

Vilket, onekligen, inte har särskilt mycket med invandrare att göra över huvud taget. Egentligen.

Men det hjälper att ha en övergripande fråga att bygga gemenskap kring. En kan agera sig in i det sociala sammanhanget, bli en del av ett sammanhang som kan hantera det som helt plötsligt blev våra problem. Världen blir inte längre riktigt lika obegriplig - den må fortfarande vara skit, men den är skit av en anledning.

Vilket egentligen inte heller har någonting med invandrare att göra.

Men de utgör en smidig avstjälpningsyta för saker och ting. Paketet är redan färdigbyggt, och det är bara att gå igenom rörelserna för att bli en del av gemenskapen. Det kan mycket väl vara så att en ytterst sällan faktiskt träffar några invandrare, och bara använder dem som retorisk figur i förhoppning om att aldrig träffa någon på nära håll - märkligare saker har hänt. Men med paketet följer också att okynnesbråka med ett upplevt "etablissemang" - hur det är råkar ta sig form.

Vilket då för oss tillbaka till Anny, och anledningen till att hen får inlägg skrivna om sig. Det hjälper ju trots allt att ha ett namn att sätta till sina tvister med etablissemanget. Att bara hytta med näven åt ett opåtagligt etablissemang blir ju rätt meningslöst efter ett tag, trots allt.

Men, hörrni.

Behöver vi verkligen gå igenom rörelserna en gång till? Orkar vi verkligen med en runda till av ömsesidigt väderkvarnsbråkande, eller har vi repeterat det tillräckligt mycket nu?

Det är inte så att världen har brist på halvdassiga problem att ta hand om, och ju fler vi är om att tackla dem, desto mindre dassiga blir de.

Det är lite det som är grejen, trots allt.

Digital välfärd

Jag lever en märklig tillvaro. Det enda sättet att beskriva den är att den består av ett oändligt överflöd bortom alla beskrivningar - och sedan lite till.

Om jag får för mig att jag vill se en film så kan jag med enkelhet få fram den med ett par musklick, och utan vidare beskåda mästerverket från början till slut.

Om jag vill höra en viss låt så kan den också fås fram på liknande sätt. Och på samma sätt har jag tillgång till bilder, texter och så väldigt mycket annat - bara ett par klick bort. Varje dag. Utan att egentligen göra någonting annat än att ta det för givet.

Vilket torde vara den stående definitionen av välfärd -  överflöd tagen för given.

Ändå verkar det vara ett oöverkomligt politiskt projekt att säkerställa att även våra barn kan garanteras en liknande välfärd. Den vardag jag idag utan vidare tar för given är en direkt omöjlig utopi när den föreslås gälla även för nästa generation. Eller, rättare, det bemötande varje sådant förslag drabbas av framställer det som en utopisk omöjlighet.

Vilket, onekligen, ställer saker i ett märkligt ljus. Det är bevisligen inte fysiskt omöjligt att åstadkomma denna nivå av överflöd - det finns idag, trots allt. Och om det är fysiskt möjligt idag så torde det vara möjligt i morgon också. Fysikens lagar tenderar att vara relativt konstanta, trots allt. Och om det inte beror på fysiska anledningar, så borde det snarare röra sig om kulturella och politiska sådana.

Kan det vara så att det finns en aktiv målsättning att se till så att morgondagens barn inte får ta del av samma välfärd som vi kan ta för given idag?

Varför skulle någon vilja en sådan sak? Och varför skulle de vilja det med en sådan intensitet att de framställer dagens välfärd som en brottslig omöjlighet?

Ibland undrar jag.

Hälsosam cynism

Att vara med i Piratpartiet genererar ibland märkliga resultat.

Ett av de mest direkta resultaten är att en över tid får ett väldigt ambivalent sätt att se på nya lagar. Å ena sidan så ligger det i sakens natur att vilja att de är så respektfulla mot integritet och person som möjligt - det är lite det som är poängen, trots allt.

Å andra sidan så vill en att samma nya lagar ska vara så drakoniska, idiotiska och genomusla som möjligt. Det gör saker och ting lättare, och innebär att det inte behövs riktigt lika många överarbetade nätter för att få relevans i människors vardag. Vardagen gör så att säga arbetet åt en, i sin obönhörliga självklarhet.

Det behöver nog inte sägas att denna vardag samtidigt är motsatsen till det en vill uppnå. Ambivalensen ligger i att samtidigt vilja ha både max och min; mellanlägen undanbedes.

Det värsta som kan hända är ju trots allt att det inte blir vare sig det ena eller det andra, utan att det blir så där halvdassigt som saker och ting alltid blir. Det blir inte bättre, men det blir inte omedelbart märkbart sämre heller, och när de indirekta försämringarna väl inträffat så vinns inga poäng av att säga "vi sade ju det". Gradvis blir saker och ting sämre, i enlighet med de förutsett oförutsedda konsekvensernas natur, och lika gradvis så blir en själv desto mer cynisk.

Uppgiven, närmast. Med små nålstick går även de största av institutioner under, och att de råkar vara lagreglerade gör dem inte för stora för att misslyckas.

Men. Vardagen fortsätter, och än är inte lagarna så drakoniska, idiotiska och genomusla att de inte går att leva under.

Det finns värre utgångspunkter, onekligen.

Ett experiment i arbete

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Låt oss säga att du fått ett nytt jobb. Ett kontrakt skickas till dig, du skriver på och skickar det den det berör. Men du får ingen uppgift om var din arbetsplats ligger, och kontraktet var ytterst ospecifikt med vilka dina arbetsuppgifter skulle vara. Men lönen är bra, och kvalifikationerna precis i din gyllene zon. Och det hela kommer med motsvarande en lön i förskott, redan på dag ett. Inledningsvis verkar det vara en bra deal.

Efter ett tag så framgår det att det att ditt arbete är helt arbetsplatslöst. Snarare består det av att du får instruktioner genom olika medier om att utföra diverse mer eller mindre begripliga aktiviteter på olika platser. Det går inte riktigt att förutsäga vad, hur, när eller varför, men det är alltid saker som är både görbara och inom rimlighetens gränser. Det är ibland utmanande, ibland oväntade och ibland direkt roliga saker.

Arbetsformerna är så att säga märkliga, men inte märkligare än att det  går att säga att det är någonting du gör på grund av jobbet. Och du får ju trots allt betalt.

Några månader passerar, och både arbetsuppgifterna och lönecheckarna anländer med regelbundenhet. Du har fortfarande inte träffat några arbetskollegor eller fått någon klarare uppfattning om vad syftet med dina diverse aktiviteter kan tänkas vara, men det verkar som att anställningstrygghet är någonting du numera besitter.

Mer tid passerar.

Plötsligt, en dag, upptäcker du via en konfys bugg att du egentligen inte är anställd av någon. Faktum är att du är anställd av en datoralgoritm som på egen hand satt upp det sammanhang du nu befinner dig i, och som kommer att fortsätta betala ut den överenskomna summan (med en viss ökning per år för att justera för inflation) till dig så länge som de delgivna arbetsuppgifterna fortsätter att utföras. Det finns inga människor inblandade i dina anställningsförhållanden - bara en algoritm som agerar på utförandet av de uppgifter som delegeras. Din arbetsgivare är ett datorprogram, med andra ord.

Frågan är - kommer du att fortsätta arbeta för algoritmen? Om ja - varför? Om nej - varför inte?