Studentens fenomenologi

Det finns vissa saker en måste veta om studenter för att kunna förstå dem. En av dem är att hur vidlyftigt deras ämne än är, hur strålande pedagogisk föreläsaren än är på att förklara de stora sammanhangen, hur svepande och generella rörelser ut i den mänskliga förståelsen av världens göranden och låtanden som seminarierna tar med oss på - så är vi ändå och fortfarande världens mest trångsynta människor. Vi har ett visst fokus, och allt annat i världen kommer i tredje hand bakom detta.

Jag talar förstås om Tentan. Inte om tentan, som är ett litet småprov som vem som helst kan klara av, utan om Tentan, den i framtiden ytterst nära förestående händelse som kommer att definiera hela ens framtid genom sin utgång. Tentan är alltid, i alla lägen, nästa tenta - de Tentor som mot förmodan klarats av degraderas omgående till vanliga tentor så fort G:et är på plats.

Jag skriver just nu en uppsats i ämnet religionssociologi, på temat "individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta livlängd". Detta är min nuvarande Tenta, som från där jag står nu ser ut som en oöverstiglig, oöverskådlig och oövervinnerlig uppgift. Den hemsöker mig i mina drömmar, stör mitt cyklande och är allmänt påträngande. Och när jag är klar med den så kommer den att vara femton poäng skrivna på mitt namn.

Innan den är klar kommer den att vara mitt allt. Innan den är klar kommer den att äta på mig vid varje tillfälle och tidpunkt. Innan den är klar kommer den att vara konstant i vägen - always on my mind, always in my house.

Och efteråt kommer den att ha varit brutalt lärorik.

Så fungerar högre utbildning. Så fungerar studenter. -

Demokrati? Vad i hela friden ska arbetarklassen med en sådan till?

Argumentationen kring att Piratpartiet är ett enfrågeparti är rolig, på sitt sätt. Och skrämmande, av samma anledningar. Ett av de senaste tilltagen är att ställa den mer eller mindre retoriska frågan varför en småbarnsförälder ska gå med i pp. Vad har de att vinna av att gå med i ett enfrågeparti?

Det underförstådda i den här frågan är förstås, om vi tolkar den 'rätt', dvs så som avsändaren avser att den ska tolkas, att pp är så pass smalt att vanliga människor inte har något intresse av vårt program. Att vi är så långt bort från den vardagliga erfarenheten att vi är irrelevanta.

Om vi i stället tar på oss hackarglasögonen och tolkar frågar 'fel', dvs läser mellan raderna, så får vi fram att vanliga människor inte har något intresse för demokrati, att vanliga människor varken vill, orkar eller kan ha ett intresse för demokrati. De är för upptagna med att göra viktigare saker, sånt som vanliga människor gör i stället för att engagera sig politiskt. De har ingen användning för demokratin, och har således ingen användning för Piratpartiet.

Skillnaden mellan dessa tolkningar ligger förstås i hur vår enda och övergripande fråga definieras. Om den definieras snävt och föses undan till att enbart och endast handla om fildelning så har den 'rätta' tolkningen faktiskt rätt. Den äldre, icke internetanslutna generationen är fortfarande fler till antalet än den yngre och internetberoende, och inte alla i den yngre sysslar aktivt med fildelning. Det är dock en smått orimlig insnävning, vilket säger sig självt.

Om vi i stället tar till oss den mer nyanserade och, ehum, officiella definitionen av vår enda fråga, dvs demokratifrågan, så blir den rätta tolkningen antingen lite småfel eller direkt läskig. Antingen så har de missförstått vårt program, och agerar utifrån fördomar om de däringa brottslingarna och terroristerna som vi alla vet härjar på internet - eller så har de förstått vår agenda, men tycker ÄNDÅ att vi är ett så pass snävt fokuserat parti att vi är akut irrelevanta för den vanliga människan.

Eller, i klarspråk, att demokrati inte är någonting för arbetarklassen. Att demokrati inte är någonting för alla, utan bara för en avgränsad och ytterst väl definierad samhällsgrupp. Att invånarna borde hålla tyst och fortsätta med att vara goda invånare genom att arbeta flitigt utom synhåll, och låta medborgarna ha sin demokratienklav i fred.

Piratpartiet må vara ett enfrågeparti, men när frågan i fråga är bred nog att omfatta större delen av ens vardag så är det onekligen en ganska märklig princip att hänga upp sig på. Såvida det inte är så att en faktiskt tycker att demokratin inte angår den vanliga människan - då är det helt relevant att ställa frågan i rubriken: Vad i hela friden ska arbetarklassen med demokrati till?

Piratpartiet 40k

Piratpartiet lyckades just svinga sig över antalet 40.000 när det gäller att räkna medlemmar. Bara sådär.

En allmän siffra i relation till EU-valet är att det behövs 100.000 röster för att komma in. Vilket inte låter helt ogörbart - det räcker att alla våra medlemmar i snitt övertygar två pers, så är vi inne. Med visst råge, to boot.

Det kan göras. Let's do this.

Asynkron men aktuell

Ett fenomen som inträffar relativt ofta här i den virtuella världen är att gammal bortglömd musik 'återuppstår' och får små revivals inom vissa kretsar. Nu menar jag inte att någon hör Madonnas senaste singel och bestämmer sig för att ladda hem hela hens discografi och sedan blir kär i det tredje albumet från vänster. Nej, det är större än så.

Det rör sig snarare om, säg, ett obskyrt band från Östersund som i slutet av åttiotalet fick för sig att spela in ett par skivor, blev måttligt populära bland lokalbefolkningen, hade några spelningar både när och fjärran, fick några rubriker i tidningarna och sedan lade ner för att familjelivet krävde det. Ett hobbyband som spelade musik bara för att det var kul, men inte tillräckligt viktigt för att offra karriär och familj för, och som därför slutade när de var som bäst.

Now, av någon anledning hamnar dessa skivor på en torrentsida, låt oss säga Demonoid. Någon random människa upptäcker musiken, ger den en lyssning och - whoa! Instant kärlek. Hen berättar om detta musikaliska under för sina vänner, och de laddar hem. Och förundras. Och berättar. Och så vidare. Efter ett tag har låtarna laddats ned av något halvt tusental personer, bara sådär.


Detta är ett exempel på exakt hur asynkront nätet är. Bandet har inte gjort musik på tjugo år - kanske inte ens tänkt tanken på att plocka upp instrumenten - men blir ändå lite småkult. Utan ansträngning, utan promotion, till synes utan anledning. De kanske till och med glömt bort att bandet över huvud taget fanns - men likväl händer det. Spontant.

Att någonting är asynkront innebär att saker och ting sker utan att orsak och verkan har någonting som helst med varandra att göra rent tidsmässigt. Back in the olden days var musik någonting som hände lokalt, här och nu, och det gällde att antingen vara där eller missa det. De som inte var där känner inte till det, och de som var där har antingen bara minnena kvar, eller på sin höjd en dammig skiva i ett dammigt hörn av vinden. Musik på den gamla tiden hände där och då, och när den väl var över så var den Över. Ytterst synkront.

På vissa sätt kan det sägas att musiken är 'nedskriven' på ett annat sätt idag än i går. Skivor tappas bort och går sönder och försvinner och blir på andra sätt oanvändbara, men mp3-filer (eller flac, eller ogg, eller...) håller för evigt. Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan detta och övergången från det talade till det skrivna ordet - i bägge fall rör det sig om en övergång från en omedelbarhetskultur till en lite mer oannonserad och bestående sådan. Det omedelbara kan bara användas en gång, på en enda plats, av en enda användare, medan det asynkrona breder ut sin närvaro över både tid och rum. Det talade ordet var bundet vid den talande människan, och den talande skivan var bunden vid den talande skivspelaren. Det är talande att den virtuella ordningen i vår kultur inte känner dessa begränsningar.

Och poängen med det här inlägget är..? - frågar vän av ordning.

Tja. Som ni förstått så är jag en anhängare av aspekter och nyanser. Det här är en sådan. En aspekt av internetkulturens vara, och en nyans i förståelsen av hur vårt varande i detta ser ut. Ett verktyg i vårt magnifika hackande av samhället. Om än på väldigt lång sikt.

Var kommer du att återuppstå om tjugo år?

Hacking

En fjärdedel av titeln består av ordet 'hacka', om än i böjd form. Ändå handlar inte en fjärdedel av inläggen om detta tema. Hey - jag har inte ens gjort en överdrivet definitiv definition av begreppet, så här efter fyrtiotvå (42) inlägg. Det kanske börjar bli dags nu.

Jag utgår väldigt mycket från min hjälte William Gibsons definition. Den är inte lika mycket att vara snabb och skicklig på att ta sig in och ut ur datorsystem, som ett generellt förhållningssätt till världen. Hacking är alla de möjliga och omöjliga sätt en kan bruka och missbruka saker på oväntade vis. Alla de sätt en kan ta någonting och göra någonting nytt av det. Någonting som absolut inte står i manualen, men som ändå finns där som en kreativ möjlighet.


Ett exempel på detta är sampling. Manualen säger att musik skapas med instrument, på plats, spelade av människor som hanterar dem. Det är, fortfarande, något av en officiell definition av hur musik kommer till. Ska komma till. Sampling, däremot, tar (o)ljud från olika källor och sammanfogar dem till en ny enhet. Vilket ibland blir bra, ibland dåligt, för det mesta oväntat. Det är en väldigt okomplicerad form av hackande, men samtidigt en väldigt effektiv sådan.

Ett annat exempel är musikaler. Vi vet alla hur kommunikation går till i vardagen - vi pratar med varandra, vi följer någon slags samtalsmönster från början till slut (säger hej, pratar om saker, säger hejdå) och vi sjunger endast i undantagssituationer. På en musikal föses denna förmåga att sjunga in i förgrunden, anpassas till en ny situation - musikalen - och byter mer eller mindre plats med pratandet. Den primära motorn som drivet kommunikationen framåt är inte längre samtalet, utan sången. Både sången och samtalet är fullt möjliga att utföra när som helst, men det är det senare som enligt manualen är det främsta sättet att göra sin röst hörd. Den som hackar systemet och sjunger i stället för att tala betraktas som lite småkonstig av den som är trogen manualen.

Ni ser säkert tendensen; att ta saker från ett sammanhang, fösa in det i ett annat och se vad som händer. Eller, ännu bättre, låta saker och ting vara som de är och sparka på sammanhanget tills det inte längre är igenkännligt. Att sätta världen i undantagstillstånd, att - temporärt eller permanent - upphäva sakers normalläge, till förmån för någonting bättre. Eller åtminstone någonting annat. Någonting oväntat.

Det som är utmärkande för den som börjat hacka på saker och ting är att världen inte längre framstår som självklar och orubblig. I stället består den av saker som kan förändras, manipuleras och hackas tills de ser bättre ut, är användbarare och generellt bättre rakt igenom. En hackare kan göra någonting åt och av världen, genom att sparka på och manipulera dess beståndsdelar. Helheten må vara mer än summan av dess individuella delar, men delarna påverkar helheten rätt bra i sig själva. Det gäller bara att veta var en ska börja. -

Allt jag skriver tjänar i viss mån till att göra det lättare att sparka på och manipulera världen. Att just jag gör det genom att vara med i Piratpartiet är sekundärt - det fungerar precis lika bra att vara en hackande socialdemokrat, greenpeaceaktivist, hammarbysupporter eller, för den delen, ansvarstagande förälder. Det primära är att inte ta verkligheten för given, utan att alltid ha i bakhuvudet att det som är lika gärna skulle kunna vara annorlunda.

Saker måste inte hända. Det ligger i vår makt att förändra dem. Att saker alltid har varit som de är betyder inte att de måste vara som de har varit.

Missbruka manualen väl.

En ensam röst, en gemensam röst

Det skrivs väldigt mycket om Piratpartiet just nu. Vanligtvis brukar det skrivas cirka trettio inlägg om dagen från diverse håll. Detta vet jag, i och med att jag håller koll på knuffs RSS-feed Bloggat om Piratpartiet, som samlar alla inlägg som handlar om Piratpartiet på en och samma sida. Det blir väldigt mycket dubbelarbete för min stackars RSS-läsare, som många gånger får in samma poster från knuff som från bloggarna själva.** Sedan i fredags har det skrivits 505 inlägg, dvs lite mer än 125 inlägg om dagen. En fyrdubbling, således.

Även gammelmedia skriver mycket om oss. Jag vet inte om en fyrdubbling är rätt måttenhet för att mäta hur mycket mer publicitet vi får från deras håll just nu i dagarna, men det är säkert att säga att vi får minst fyra gånger så mycket uppmärksamhet i jämförelse med många av de andra partierna.

Med allt detta som skrivs - särskilt då av de andra bloggarna (må de vara partikollegor eller bara allmänt intresserade), men även i viss mån av gammelmedia - så kan det ibland kännas lite onödigt att skriva sina egna inlägg. Det mesta en har att säga står ju redan att finna i svärmen av partikollegornas bloggar, och det allra mesta är dessutom så bra formulerat att det inte vore värt besväret att försöka göra det bättre. Vad kan jag tillföra till detta geniala nätverk av likasinnade magnifika gnistor?

Svaret - svaren - är att det inte är onödigt, att det inte behöver vara bättre och att det vi tillför är resonans och mångfald. Vi behöver inte nödvändigtvis säga någonting nytt - det är inte det som är poängen. Poängen är snarare att vi är många som tycker, känner och säger samma sak. Vi är inte identiska, men vi delar tillräckligt mycket för att vara en del av samma rörelse. Och ju fler vi är som vågar visa att vi tycker och känner samma sak genom att säga samma sak - desto starkare blir vi som kollektiv. Och, än mer, desto fler människor når vi ut till med det vi har att säga.

Så om du känner att det du säger inte har någon betydelse - tänk om! Du är en del av någonting större, och genom att göra din röst hörd låter du världen få veta att vi pirater är både talrikare och talförare än vad den gängse uppfattningen om oss råkar tro oss vara. Du blir också en betryggande röst för oss andra pirater. Genom att resonera med oss andra så får vi ytterligare bekräftelse på att det finns likasinnade där ute, vilket är en oerhört svår känsla att få för mycket av. Särskilt som många redan på förhand har bestämt sig för att vi är antingen brottslingar eller terrorister, eller bäggedera.

Du behöver inte censurera dig själv. Makthavarna försöker redan göra det, men tillsammans kan vi visa dem att de har misslyckats redan på förhand. Det fria ordet lever än, och du är en del av det.

In hoc signo vinces!


** En kritiker skulle säga att det beror på att piratrörelsen är liten och bara består av ett visst antal människor. Jag säger att det i stället beror på att jag hittar så många intressanta bloggar via det här verktyget, och således börjar prenumerera på dem. Att de som bloggar om Piratpartiet ofta tenderar att göra det upprepade hör till sakens natur, i samma anda som centerpartister skriver om C och moderater skriver om M.

Face of the enemy

Jag må utgöra den moderata (i betydelsen konservativ, i betydelsen "whoa let's ta saker lite långsamt här") falangen av den extrema radikalismen, men idag gick även jag upp i taket. Jag brukar ju som bekant förespråka det här med samförstånd, dialog, lugna puckar, se saken från bägge sidor, deliberativa samtal och ett ömsesidigt åtagande att försöka förstå hur motparten tänker, för att sedan därifrån komma fram till någon slags konstruktiv väg framåt. Den här gången är dock till och med jag av åsikten att vi har ytterst lite att hämta hos motparten, att all dialog är omöjlig och att vi varken kan förstå dem eller göra oss förstådda hos dem.

Jag läste just den här ledaren. Min första tanke var att det här är en fruktansvärt bra samling dåliga argument - alla på samma ställe, liksom. Behöver inte ens teleportera omkring på nätet och leta upp dem, bara att bokmärke och plocka fram vid behov. Supersmidigt.

Min andra tanke var - är det här på riktigt? Det är inte Anonymous som spelar mig ett spratt, månne? Ni gick ju trots allt omkring på Sergels Torg idag och delade ut info om någonting, även om jag ignorerade era utsända.

Min tredje tanke var - det är på riktigt. Folk tänker så här. På riktigt. Folk kommer att läsa det här och nicka instämmande och tänka att det onekligen är dags att sätta dit dom jävlarna som stjäl saker. Folk kommer att ta det här på allvar.

Min fjärde tanke var - jag kan inte prata med folk som har en sådan utgångspunkt. Det vore lättare att prata arabiska. Eller koreanska. Eller baskiska. Eller, för den delen, oformaterad HTML. Ingenting jag har att säga kommer att kunna ta sig förbi detta kommunikationshinder. Mitt ethos är stendött hos de här människorna, och om de får tag på mig så kommer de att bränna mig på ett gammalt hederligt häxbål.

Med huvudet först, as it were.

En formulering fångade mitt intresse särskilt. Läs och förfasas:

Även politikerna har ett stort ansvar. Integritetskränkande lagstiftning ger piratrörelsen oförtjänt vind i seglen. Piratpartiet hoppas redan i juni kunna utnyttja missnöjet till att segla in i EU-parlamentet.

Oförtjänt vind i seglen? Hurså? För att vi bevisligen är det enda partiet som inte är för integritetskränkande lagstiftning, och att vi därför blir den sista utposten för de som likt oss är mot sådan, eller vad

Jag förstår inte.

Hur tänker de här människorna? Hur tänker författaren av denna text och den som håller med om dess innehåll? Hur kan vi kommunicera med dem? Hur är det möjligt att vi ens lever i samma värld?

...är du där, Anonymous? Kan du säga mig att det bara var ett skämt, ett hoax, for the lulz? Snälla?

Jag vill inte vara med annars.