När blev makten för mycket för er?

Kära riksdagsledamöter,

var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle bli?

Jag frågar er, som alltid suttit längst bak i varje diskussion och aldrig egentligen gjort något väsen av er. Var det så här ni tänkte er att er politiska gärning skulle ta form? Att ni skulle bli en del av den tysta, osynliga majoritet som i teorin innehar makt, men som i praktiken går omkring och är helt maktlösa - eftersom ni glömt hur politisk makt utövas?

Var det så här ni tänkte er att det skulle bli? Var det så här ni visualiserade er politiska gärning? Var det så här ni ville att bli förevigade i historieböckerna?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

Nästa vecka röstas det om datalagringsdirektivet. Alla analyser antyder att det kommer att klubbas igenom. Inte för att det finns en bred politisk konsensus kring det i sak (tvärtom). Inte för att det sägs vara bra för medborgarna. Inte ens för att det finns brutalt cyniska realpolitiska vinster för partierna att rösta för det. Utan det ska prompt röstas igenom - för att EU säger att det ska göras.

När sakfrågan dras inför och underkänns av en granskande instans efter en annan, finns alla politiska möjligheter att säga att det hela är en dålig idé och rösta nej därifrån. När medborgare i ett stort antal europeiska länder beger sig ut på gatorna för att demonstrera mot det hela, så finns alla politiska möjligheter att utgå från detta folkliga motstånd i sitt beslut att rösta nej. Och när nu landet ligger som så att en majoritet utan vidare pardon klargjort att de kommer rösta för, så finns det gott om utrymme för ett mindre parti så som Centerpartiet att göra en markering genom att rösta nej - i trygg förvissning om att det kommer att röstas igenom ändå, rent realpolitiskt. De politiska möjligheterna finns, om ni bara har mod nog att använda dem.

Men nej. Ni är maktlösa. Ni har avsvurit er era politiska möjligheter att få något gjort - eftersom EU säger att det ska göras.

Trots att EU också säger att det kanske är bäst att skjuta upp det. Samtidigt.

Så jag frågar er igen - var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle se ut? Var det det här ni hade framför ögonen i era ändlösa kampanjer - både interna och externa - för att bli invalda i riksdagen? Var det så här er ljusa framtid formulerades i era huvuden innan ni formulerade samtiden med era röster?

Ingick politisk maktlöshet i era framtidsvisioner? Eller är det någonting ni lärt er efter att ha låtit bli att faktiskt utöva politisk makt så länge? Ens när det är behövligt av rent brutalt realpolitiska skäl, bortom sådana (hittills ack så användbara) svepskäl som folklig representation, principer och viljan att agera med folkets bästa för ögonen? När blev makten för mycket för er?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.