Det första som behöver sägas om uttrycket "men så får man väl inte
säga i det här landet" är att det befinner sig långt inne i
ethosargumentationens rike. Det är inte till för att säga någonting
konkret om den samtid som publiken råkar befinna sig i, utan snarare att göra talaren lite mer värd att lyssna på.
Anledningen
till att det fungerar ligger i att vi västerlänningar sedan individuell
tid urminnes dresserats att anse att underdog är värd att lyssna till i
egenskap av att vara underdog, och om en kan ge sken av att vara sådan
så blir en per automagik värd att lyssna till.
Just den
aspekten är inte överdrivet problematisk. Alla som vill kommunicera
måste inleda med att göra sig själva relevanta, och för att göra det så
måste en utgå från vad publiken tycker och tänker. Det är naturligt att
utgå från det som fungerar, och lämna det som inte fungerar till sådana
tillfällen där en är relevant och intressant vad en än säger.
Problemet
ligger snarare i att det är en smula korkat om vi tar det at face
value. Dels för att det i många fall inte råder ett tabu att säga det
som vanligtvis motiveras av uttrycket, och än mer så är det inte ett
egenvärde att utmana mer eller mindre explicita tabun bara för att de
finns. Oftast finns de av en anledning, och leder till ett bättre liv
för den som följer dem än den som inte gör det.
Exempelvis
så finns det ett ganska påtagligt tabu mot att gå fram till främmande
människor och i detalj beskriva vilka sexuella impulser deras närvaro
frambringar i ens tankar. Ni anar själva hur fel det blir om en
motiverar sig med ett "men så får man väl inte säga i det här landet".
Men så får en väl inte säga i det här landet.
Briljant exempel, skall se vad svärföräldrarna säger om det när de börjar prata om vems fel allt är.
ReplyDeleteUnderhundarna skapar en känsla av gemenskap med varandra genom ett sådant där uttryck som "sådant får man (väl) inte säga i det här landet". Den känslan av igenkänning och gemenskap är i sig förtroendeskapande.
ReplyDeleteUnderhundarna kan typiskt vara överklass - eller medelklass med aspirationer - som upplever sig vara i underläge gentemot pöbeln.
Underhundar kan givetvis också vara ur underklassen och uppleva sig vara undertryckta och missgynnade och lidande, med rätt eller orätt.
Att skapa gemenskap är steg ett i framgångsrik kommunikation. Huruvida den är motiverad eller inte är sekundärt - så länge den händer, så fungerar den.
ReplyDeleteDock. Just den här tropen står inte på egna ben, och det finns diskursetiskt smidigare sätt att bygga gemenskap. Som inte involverar en massiv konspiration att tysta folket. ;)